Jo, jag är alltså debuterande författare, heter Brönnestam i efternamn, och boken heter Svart eld och har varit ute i handeln sedan slutet av augusti.
När jag skrev den boken tyckte jag att det var bekvämt och lämpligt att förlägga handlingen till en fantasyvärld. "Verkligheten" sådan vi känner den är numera så global, förbindelserna är snabba, man påverkas av allt som händer. Vill man ha handlingen i en mer historisk miljö så krävs forskning för att det ska bli "rätt".
I fantasyvärlden, kände jag, kunde jag däremot beskriva precis vad jag ville utan att hindras av fakta. Det gick dessutom bra att föra in lite magi utan att det såg alltför konstigt ut, om ni fattar vad jag menar. Det finns en del politiska händelser i bakgrunden av historien, och även dessa kunde jag skräddarsy efter eget behov. Men idén bakom detta var inte att skapa en främmande och fascinerande alternativvärld med märkliga folkslag och exotiska seder ... det var snarare ett sätt att frigöra sig, som sagt. Den historia jag ville berätta handlade ju egentligen om OSS, om olika sorters ondska som alla har i sig, mer eller mindre ... om hur kärlek kan förvandlas till svartsjuka om den inte besvaras, och hur detta i sin tur kan leda till onda handlingar även om man inte menade något illa från början.
Jag skriver detta huvudsakligen för att belysa att fantasy kan skrivas även på detta vis. Samtidigt kan jag öppna "Sagan om Ringen" och mysa över den som jag skulle mysa över en alldeles nyöppnad chokladask ... bara att dyka ner och avnjuta läckerbitarna, och de räcker länge!
Varje gång jag öppnar en roman så är det ju någon form av verklighetsflykt - i varje fall för mig, som inte precis längtar efter att hitta personliga identifikationsobjekt i det jag läser. Även om jag är kvinna är det till exempel för mig ointressant om huvudpersonen är man eller kvinna, det är ändå inte det jag letar efter. Så jag har läst deckare, thrillers, historiska romaner, nutidsromaner ... men även om mitt eget motiv till att skriva fantasy är något annat, så inser jag att detta med verklighetsflykt stämmer. Fantasyns mest älskade tema är "den lille mannen som blir en stor hjälte" och det är en skön kontrast mot nutidsskildringar som ju mest går ut på att berätta hur maktlösa vi är, allihop. I fantasyböcker är tempot lugnare, man färdas till fots och till häst och man behöver inte dränkas av information under dygnets 24 timmar (eller hur långt dygnet nu är...) Och det är sällan som folk driver omkring och känner sig överflödiga och utbytbara i fantasy. Tvärtom, där brukar alla behövas, just för att de är vad de är.
Men nu talar jag visst om "klassisk" fantasy igen. Som sagt, jag tror att kvoten av sådana historier är nästan fylld nu ... och ändå älskar jag många av dem.
Beträffande temat med folk som färdas mellan vår värld och en annan, så kommer jag på fler exempel: Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta, Harry Potter, Elidor - det gyllene landet, Alice i Underlandet, Donaldsons serier om Covenant resp Terisa, ännu fler Lindgrenböcker, Beskowböcker, Pullmans böcker ...