Jag har alltid älskat övernaturliga ting, vilket är lite jobbigt eftersom jag är en stenhård rationalist/ateist... så fantasy är enda sättet att få det behover tillfredsställt.
Jag har läst fantasy så länge jag kan minnas, även om jag tror att det började med spökhistorier och liknande. Det blev liksom bara naturligt för mig att fortsätta i den fåran, och till slut började de visa CS Lewis på TV, och min mor - en god dam som alltid uppmuntrat mitt läsande även av sådant hon inte själv uppskattar vidare mycket - köpte böckerna. Sedan ramlade jag in i Bilbo, och därifrån var steget till Härskarringen inte vidare långt.
Sedan kom Eddings, och jag har alltid gillat Eddings. Visst, han är ingen nobelprisvinnare, men han har något som är svårt att slå. Belgarion och Mallorea slank båda ner fort som attan, och när Belgarath Besvärjaren kom sög jag i mig den också.
Därefter började jag läsa alla obskyra Tolkiensaker, typ Sagor från Midgård, Silmarillion et.c.. Jag började då tappa intresset allt mer för fantasy, men försökte få igång det igen, och så köpte jag Donaldson's Covenantkrönikor - ett dåligt drag, eftersom jag verkligen inte gillar de böckerna. Jag var kanske för ung när jag läste dem då, men när jag läste om dem i somras fick jag precis samma känsla.
Nåja, då vacklade mitt intresse än mer, men jag läste Sagan om Elenien, vilket inte heller främjade min läslusta vidare mycket eftersom det är en ganska svag prestation av Eddings.
Så slutade jag läsa fantasy... trodde jag. Jag läste en massa rysare - mest King och Koontz - och min absoluta favorit genom alla år är Kings "Revolvermannen". Jag reflekterade aldrig över att det var fantasy, men det är det (jag vill härmed alltså flagga lite mer för böckerna om Svarta Tornet, och samtidigt fråga varför delarna tre och fyra aldrig översatts?).
Annat slank förstås också ner. Jag har aldrig varit vidare förtjust i deckare och thrillers, men jag älskar naturalism som Charles Bukowski, William S. Burroughs och Nikanor Teratologen (varning utfärdas om den sistnämnda - han är inget för veka själar!).
För ungefär ett år sedan var jag löjligt bakfull en lördagmorgon, vilket jag brukar råda bot på genom att ligga ett par timmar i badkaret. Jag behövde lite lektyr, och genom en ingivelse plockade jag fram CS Lewis igen, och konvalescerade mig med hjälp av Lewis underbara världar och varmvatten.
Sedan upprepade historien sig själv, jag började läsa Sagan om Ringen för att friska upp minnet innan jag såg filmen, och sedan började jag läsa Eddings igen, för att liva upp gamla minnen... och när jag sedan bestämde mig för att ge fantasyn en ny chans hittade jag WoT, och blev störtförälskad. Jag tror att jag hade läst betydligt fler böcker i mitt liv om jag hittat "Farornas Väg" när jag var tolv snarare än när jag var tjugoett...