Hej. läste ondskan förra veckan. jag tycker vanligt vis inte heller om guillou. jag måste säga att jag blev förvånad över att han har en så psykologisk insikt som han har. kanske beror det delvis på att boken är självbiografisk, men jag finner det märkligt eftersom guillou själv ibland framstår som en rent sjuk person. alltså; jag förundrades över hur guillou, när man väntar sig ett "nu är det så hemskt, det kan inte bli värre" ändå då går djupare in i eländet. det är det som gör boken så realistisk. han kunde ha arbetat mer med karaktärerena och gjort dem mer individuella och levande, men då hade han å andra sidan tagit bort huvudpersonens egen vinkling vilket inte gjort boken så levande.