Kapitel 21
Redan tidigt på morgonen steg sällskapet upp ? tillika med som mörkervärldens bleka ursäkt till sol ? och gav sig av på resan västerut efter att ha tackat trädet för all hjälp de fått. Solen, som inte gav särskilt mycket av vare sig ljus eller värme, hade en så trist färg att det enda ord som verkligen passade dess nyans var ?solblekt?. Ändå blev det ljust nog för att jaga bort det värsta av halvmörkret som ständigt var närvarande. Att de gått upp så tidigt besvärade inte sällskapet nämnvärt. De hade redan vilat tillräckligt under de dagar då Ugglan legat sjuk och nu var de närmast glada att få ge sig av igen. Därför var det ett piggt och utvilat litet sällskap som promenerade västerut, ut ur området med alla klippor och statyer, för att sedan fortsätta i en mer väst-nordvästlig riktning.
När de gått en bit fick de syn på ett vidsträckt fält som låg framför dem. Allting var mycket torrt och stora stenbumlingar låg utspridda lite hur som helst över hela fältet. En sorts mörk stämning låg över platsen. En svag vind, som enbart tycktes göra luften mer kvav än frisk, tycktes dra fram mellan stenblocken och fick hela platsen att se så levande ut att Ugglan nästan fruktade att den skulle anfall och sluka dem hela. Det riktigt egendomliga i mörkervärlden var att träd och otäcka platser tycktes mer levande än dess invånare. Ändå var det något med platsen som tycktes bekant. Det var som om Ugglan hade befunnit sig på samma plats en gång i tiden, även om den inte hade haft en fullt så kuslig atmosfär den gången. Jo, nog kände han igen platsen alltid.
?Är detta någon sorts motsvarighet till octorockernas hem i vår egen värld?? frågade Ugglan vänd mot Paddus ?det påminner väldigt mycket om det i alla fall.?
?Jo. Jag skulle nog tro det.? Svarade han ?så det är nog säkrast att ta det lite försiktigt.?
Ugglan nickade och smög försiktigt fram till den första stenbumlingen, med de andra genast efter. Ingenting på fältet tycktes reagera på detta, och när ingenting oroväckande syntes eller hördes fortsatte de över fältet på samma sätt. Hela tiden låg en sorts otäck stämning över platsen som fick dem att känna sig illa till mods. Det var som om något plötsligt kunde slänga sig över dem. Ett monster kanske, eller själva klippblocken de gömde sig bakom?
?Synd att Maharadjan blev uppkäkad? sade Ugglan ?det skulle verkligen vara bra att ha honom här nu??
?Jasså?? sade Paddus ?Du tror att han skulle hitta här i den här världen??
?Nej?? sade Ugglan tankfullt ?men, vi skulle alltid kunna låta honom gå före för att kolla om det fanns något farligt där framme??
?Tror du att det finns något farligt där framme?? undrade Blue Wolf.
?Så klart det finns något farligt där framme. Det finns alltid något farligt i närheten? sade Ugglan ?Vi är i mörkervärlden, och här tycks man inte ens kunna snyta sig utan att råka ut för otrevligheter??
?Snyta sig?? frågade Paddus.
?Ja? eller någonting? sade Ugglan och ryckte på axlarna.
Ju längre in bland stenarna de kom, desto mer säkra blev de på att något skulle hända, eftersom ingenting gjorde det. När de sedan såg vad som tycktes vara slutet på denna otrevliga och enformiga terräng kände de sig således än mer säkra på att något skulle hända, och när de väl kommit oskadda ut på andra sidan var de tvungna att noga se efter om inget faktiskt HADE hänt. Det tog ett tag innan de vågade känna sig säkra på den saken.
?Konstigt? sade Nevyn ?Jag hade liksom på känn att något skulle hända.?
?Jo?? sade Ugglan ?Något borde ju nästan ha hänt??
?Jag tror att vi helt enkelt är för uppjagade nu? sade Blue Wolf ?Jag menar? inget behöver ju hända för att vi går genom en extra obehaglig plats? Hela den här platsen som helhet är ändå obehaglig nog??
?Inte för att jag begriper vad du menade nu, men det är säkert så? sade Ugglan ?Dessutom har nog otrevligheterna fortfarande tid på sig att hända.?
?Jo? sade Nevyn där han gick bredvid Ugglan ?det är ju minst en dagsresa dit vi ska.?
?Det känns ganska otryggt att vi blir tvungna att gå åt olika håll innan natten? sade Blue Wolf ?men så är tiden mycket dyrbar nu. Alla timmar vi kan tjäna på att ta rätt väg är värdefulla.?
Ugglan var den förste att se kanten. De visste alla att den skulle finnas där, eller i alla fall någonstans i närheten. Marken sluttade rakt nedåt mot vattnet som på något otrevligt sätt såg ut att vilja dricka upp dem. Däremot hade de själva inte den minsta lust att röra vattnet, och de hoppades att vattnet hyste liknande känslor. Floden, som var en återspegling av den som Ugglan och Paddus redan korsat en gång i den ljusa världen på väg till häxan, var närmare tio meter bred. Att simma eller försöka vada var det inte tal om, men enligt kartan skulle en bro leda dem över ifall de följde floden ett tag.
Efter att försiktigt, med tanke på vad som kunde gömma sig i vattnet eller på land runt dem, ha följt floden i ungefär en halvtimme utan att se skymten av en bro beslutade de sig för att det var dags för en kort paus. De hade redan vandrat ett bra tag och de började alla känna sig hungriga även om omgivningen fick dem att tappa det mesta av aptiten. En någorlunda skyddad plats invid en klippa trettio meter från floden var den mest lämpliga platsen, och de bestämde sig för att gå dit och sätta sig. Paddus satte sig ned i det obehagliga gräset och såg sig om med en konstig blick innan han började leta igenom ryggsäcken efter mat. Ugglan och Nevyn ställde sig alldeles bredvid och Blue Wolf satte sig ned på en benvit sten fem meter bort.
Någonting tycktes plötsligt fånga Nevyns uppmärksamhet, eftersom han vände sig mot Blue Wolf med en aningen skrämd blick.
?Du borde nog inte sitta där?? föreslog han.
?Inte?? undrade Blue Wolf och såg sig om ?varför??
?Det där är nog ingen sten?? svarade Ugglan samtidigt som den omtalade tingesten skakade till. Med ett halvkvävt skrik störtade Blue Wolf upp från sin plats och flyttade sig hastigt därifrån. Stenen hoppade till och började långsamt skutta mot dem, samtidigt som den gjorde saken mycket klar. Det var en dödskalle aningen större än den största vattenmelon Ugglan sett. Ilsket skuttade den nu fram emot dem med klapprande käftar och tomma stirrande ögonhålor. Sedan ändrade den sig av någon anledning och vände på klacken? eller nacken, eller vad det nu var som den stod på, och försvann irriterat skuttande bakom klippan.
Snabbt intog sällskapet sin kost, och skyndade sedan vidare innan några fler bisarra händelser hann äga rum. De behövde heller inte gå särskilt länge innan de kom fram till platsen som markerats som en bro på kartan. När denna karta sedan ritats upp var något som var svårare att säga. Antagligen hade inte kartritaren varit på denna plats under de senaste tio åren med tanke på hur lite som fanns kvar av bron. Tre fyra plankor, mer eller mindre sönderfallna låg framför dem på deras sida av floden och på vardera sida om dem stod metertjocka pålar. På andra sidan floden syntes de andra två pålarna som markerade hörnen av bygget, och även lite sönderslagna plankor. En snabb titt över kanten gjorde att de kunde konstatera att vissa delar av bron lyckats klänga sig fast på några små avsatser innan det hela rasat ned i floden. Förutom detta syntes inte särskilt mycket till. Ett sorgset träd stod på andra sidan floden, och ett par stenar samt några klippor fanns på deras egen sida.
?Vad gör vi nu då?? frågade Nevyn.
?Vi får gå vidare och hoppas på att något finns längre norrut? sade Ugglan ?här kommer vi inte över.?
?Mhmm.? Höll Paddus med.
Efter att ha gått ett hundratal meter längre fram visade sig en klippvägg mycket tydligt på deras högra sida. Väggen gjorde inget annat än att helt enkelt stå där och hindra dem från att ta sig åt det hållet, men det hade de å andra sidan inga planer på ändå.
?Har ni tänkt på hur konstigt det egentligen är att det finns sådana här väggar lite överallt?? sade Ugglan plötsligt.
?Vad menar du?? undrade Blue Wolf.
?Ja. Se på den där? sade Ugglan och pekade på väggen ?hur kommer det sig att den kan stå där så där lodrätt och bara?vara i vägen??
?Inlandsisen? sade Nevyn.
?Vad?? undrade Ugglan.
?En stor glaciär som för länge sedan lade sig över landet, men som flyttade omkring lite hur som helst.? Förklarade Nevyn.
?Hm?? sade Ugglan ?En glaciär som flyttar runt lite hur som helst? Hur kan den göra det, och vart har den i så fall tagit vägen nu??
?Den måste väl ha halkat runt lite? eller så måste någon ha knuffat på den.? Sade Nevyn ?sedan smälte den väl helt enkelt??
?Smälte?? sade Paddus.
?Men vad har den med klippväggar att göra?? undrade Ugglan.
?Jo, den var så stark att den gick fram som en sorts sopborste och samlade ihop allt berg i stora högar?som damm?? förklarade Nevyn.
?Ursäkta? sade Ugglan ?Men det där låter väl lite väl konstigt??
?Kanske det? sade Nevyn ?Men det är en teori som en av killarna i mitt gäng kom fram till när han sopade rent i vårt gömställe.?
Av någon anledning tycke sig Ugglan minnas massvis av damm. Damm som nästan var värre än bergen, och som till och med tycktes än mer levande än de berg som fanns här i mörkervärlden. Men det kändes mest som någonting som inte riktigt var ett minne.
?Varför just ett isberg?? undrade Paddus.
?Det enda som verkligen kan försvinna är is.? Sade Nevyn ?Det smälte och formade floder där det rann på väg att samlas i Hyliasjön.?
?Jasså?? sade Blue Wolf med en mycket tvivlande min ?men tror inte han alls på någon gud??
?Jovisst.? Sade Nevyn ?Den sovande guden.?
?Den sovande guden?? undrade Paddus.
?Jovisst. Han sover hela tiden och har inte gjort mycket annat än detsamma sedan han skapat världen.? Sade Nevyn men tillade sedan ?men det här är alltså hans tro. Jag har inget med saken att göra, även om det ibland låter vettigt. Jag är inte alls religiös?