?Var finns den här sovande guden då?? undrade Blue Wolf aningen nyfiket.
?Är inte det uppenbart?? sade Nevyn ?I sin säng givetvis!?
?Mhm? Och var skulle denna ligga då?? frågade Blue Wolf.
?Om du skulle tänka efter så kommer du nog på det själv, men det är faktiskt fullkomligt logiskt.? Sade Nevyn med ett mystiskt ansiktsuttryck ?Det har med isen att göra.?
?Isen?? undrade Paddus.
?Ja. Som jag sade så samlade den ihop berg på samma sätt som en borste samlar ihop damm?? började Nevyn.
?Ovanför berget i norr!? utbrast Ugglan ?eller hur??
?Jo? precis? sade Nevyn leende, men upptäckte sedan att de andra såg frågande på dem ?Det finns ju bara ett riktigt stort berg i hela världen, och alla vet ju att det inte finns mer damm någon annanstans än under sängen??
?Var inte det där en aning långsökt?? frågade Blue Wolf med en aningen butter uppsyn.
?Inte alls? sade Nevyn ?Lord Uggla insåg ju genast vad jag menade.?
Ugglan nickade menande.
?Jag vill inte gärna avbryta? sade Paddus ?Men det är något där framme som rör sig??
Ugglan såg sig snabbt omkring. Floden tycktes fortsätta på samma enformiga vis på sin väg norrut utan att ge något sken av att vilja släppa förbi dem. På höger sida om dem fanns väggen de diskuterat och rakt fram fanns det några träd. Träden såg fullständigt onormala ut, och var därför inte särskilt intressanta. Men någonting, eller rättare sagt några, som hade gömt sig där bakom och som tycktes bestå mest av tentakler då de delvis skymtade fram såg desto otrevligare ut. Floden såg verkligen inte ut att vilja släppa över dem i norr.
?Vill vi, eller vill vi inte?? undrade Ugglan, stannade upp, och såg förväntansfullt mot Blue Wolf.
?Vill inte? sade Blue Wolf, och de andra mumlade hastigt fram något liknande.
?Jaha? sade Ugglan och vände om ?Då går vi tillbaka och söker i söder istället, vi kommer säkert inte att finna någon bro i norr ändå.?
?Du har nog rätt? sade Paddus och såg med ogillande blick på tentaklerna som långsamt rörde sig mot dem. Visst hade de kunnat försöka slå sig igenom, men de hade ju från början inte planerat att gå åt det hållet i alla fall. Striden skulle bara trötta ut dem än mer och det hade inte varit säkert att alla klarat sig oskadda ur situationen
Efter en rask promenad, inte helt utan en del blickar över axlarna, nådde de åter den sammanrasade bron. Men det var ändå något som tycktes annorlunda. Det hade skett en förändring, det lade Ugglan märke till på en gång. Men vad det var?
?Har någon varit här medan vi gick norrut?? undrade Nevyn.
Nu såg Ugglan också vad det var. Det var en detalj som han var helt säker på att de inte kunnat missa.
?Ett rep?? undrade han högt och betraktade föremålet som var uppspänt över floden.
?Någon måste ha kommit på ett sätt att ta sig över här medan vi var borta.? Sade Paddus och granskade surrningen runt brostolpen innan han ryckte i repet..
?Jo. Men åt vilket håll klättrade de och vilka var de?? undrade Ugglan.
?Vad spelar det för roll?? undrade Paddus ?Bara vi hinner klättra över innan de kommer tillbaka och vill ha repet igen. Det är starkt nog för oss alla.?
Sedan att snabbt ha synat repet en sista gång klängde sig Paddus ut på linan och lyckades på ett par minuter kravla sig fram under repet. Väl framme kontrollerade han att repet satt väl fast även på andra sidan, vilket det tycktes göra, innan han signalerade till de andra.
Genast tog Ugglan ett grepp om linan en bra bit ut, kanske aningen för bra bit ut, och började därför ostadigt gunga fram och tillbaka med fötterna hängandes nedåt. Eftersom det knappast gick att ta sig framåt i den positionen, och eftersom han framförallt höll på att tappa greppet lät han fötterna svinga upp mot repet under nästa gungning. I samma ögonblick som han kände händerna slinta fick han tag på repet med båda benen, och sekunden senare hade han åter ett bra grepp med händerna. Resten av klättringen gick väl, även om det gick aningen långsamt eftersom han svingat sig upp med fötterna åt det håll som klättringen gick åt.
Även Nevyn och Blue Wolf klarade klättringen utan några missöden, och snart var de i relativ säkerhet på andra sidan. På klättringen följde en kortare paus under vilken samtliga medlemmar av det lilla sällskapet tog sig en liten matbit. Men dagens etapp var ännu ej avklarad och de reste sig snart upp för att på nytt fortsätta, den här gången i en mer västlig riktning.
Färden fortsatte längs med en gammal väg, en liten bit bredvid eftersom sällskapet beslutat att det vore mycket säkrare att helt enkelt hålla sig undan från faror istället för att slå ned dem. Planen fungerade mycket väl på det sätt att de faktiskt lyckades undvika fientliga varelser ? vid ett tillfälle siktade de en enögd stor varelse som surt stirrade rakt fram, som tur nog åt ett annat håll än deras, där han traskade fram längs vägen ? men det tog också längre tid än det skulle ha gjort om de färdats på själva vägen.
Allt medan dagen gick blev deras färd mer västlig och de stora bergen i norr kändes obehagligt nära där de gick. Det var med bergen som med allt annat här; de tycktes aningen för levande och onda för att de skulle känna sig riktigt trygga. När de väl kom fram till den plats som på kartan sade dem att det var dags för splittring av gruppen var det redan nära till skymning. Därför bestämdes det att de trots allt skulle hålla samman under natten för att sedan när gryningen kommit bege sig åt olika håll. Trots den otrevliga kylan beslöt de sig för att inte göra upp eld. Kylan skulle med all sannolikhet finnas kvar ändå, men elden kunde mycket väl locka till sig oönskat sällskap. Vaktpassen gjordes upp och Ugglan fick det sista, och han somnade snabbt in under ett av träden i dungen de valt att sova i.
När han väcktes av Paddus hoppade han först till och såg sig om ifall något hade hänt. Själva luften i mörkervärlden tycktes innehålla den mängden av kyla som fick en att rysa till, och så här nära bergen sov man automatiskt med nerverna på helspänn. Men det var ingenting. Paddus väckte honom bara för att säga att inget hänt än så länge och att det nu var Ugglans vakt.
Försiktigt satte sig Ugglan upp på sin plats medan Paddus återgick till sin sovplats och föll i sömn. Ugglan kunde inte låta bli att känna att något skulle hända under hans pass. Inget hade ju hänt under de andras pass, och inget hade hänt tidigare på dagen. Alltså måste något hända snart. Luftens skarphet förstärkte misstankarna, och Ugglan började halvt oroligt traska fram och tillbaka. För att inte väcka de andra gick han en liten bit åt sidan från lägret, inte längre än att han just och just hade det inom synhåll. Han försökte tänka på något, vad som helst, men allt irrade på något sätt in i hans nuvarande situation. Trots allt hade han upplevt väldigt mycket sedan allt börjat. Men vad hade han upplevt innan dess? På något otrevligt sätt tycktes han inte komma ihåg särskilt mycket av sitt förflutna, men?
En plötslig insikt av att någon befann sig bakom honom, helt utan att egentligen ha hört något, fyllde Ugglan som kvickt vred sig om medan han kände hur paniken grep tag i honom. Allting hände på en gång. Han kände hur han fyllde lungorna med luft för att skrika ut en varning, vad som helst. Samtidigt lades en hand över hans mun och tryckte till hårt. Han vreds runt och en än värre panik bröt ut. Den andres ansikte gick inte att urskilja, men ändå vällde en obehaglig känsla fram inom honom. Det kunde inte vara någon annan?