Gu-ud vad smickrad jag blir, precis vad jag behövde få läsa efter en lång dag på jobbet. (Det jobb som jag alltså möjligen inte har kvar om några veckor. Buä.) Värsta hardcore-wotisten ger mig beröm. I love you, boys!
*spoilerspoilerspoilerspoilerspoilerspoilerspoilerspoiler osv ...*
Jo, så här är det ... kanske ... :P
Vad Erlo menar är att Ani indirekt dödade Sahrne genom att hon höll kvar Jarga i byn för länge, vilket så småningom ledde till katastrofen. Hon älskade honom verkligen, men det var en krävande kärlek som han helt enkelt inte var mogen för - han fick ju i princip vara en slags make till Ani. (Ulven uttrycker sig ju också på det viset. Jag skulle vilja påstå att Ani bedrev sexuellt utnyttjande, vilket Jarga tog psykisk skada av.) Hon hade klängt sig fast vid honom i åratal och påverkat honom att stanna flera gånger, även om Jarga själv körde med ursäkten att han "lovat Sahrne" och annat. Ja, stackars grabb, han hade behövt riktiga föräldrar!
Direkt - tja, det är ett faktum att Ani befann sig i närheten när dråpet begicks. Det är TÄNKBART att Jarga föll ihop av slagsmålet, och att det var Ani som tog dolken och dödade Sahrne, för att rädda Jargas liv, eller på något annat sätt blandade sig i striden. Det vet bara hon - Jarga minns ju inte. Det kan verka långsökt, men betänk att Jarga får fler tillfällen att köra en kniv i folk, och då klarar han det inte!
Så frågan är om situationen i stugan drev honom över gränsen eller om det bara såg så ut. (Att Ani var kapabel att göra det tvivlar jag inte ett dugg på.) Han höll på att begå ett dråp till den dagen, eller? Kanske var det hans undermedvetna som fick honom att missa kastet. Vem vet? Elakt nog vill jag låta läsaren själv avgöra hur dåligt Jarga egentligen mådde den här dagen. Möjligen kan en eventuell fortsättning på boken ge en klarare bild ...
Fråga 2: Tja, Jarga var galen, inget snack om saken. Jag är så trött på "hjältar" som går igenom alla möjliga trauman utan att tappa sugen något nämnvärt ... Inspirerad av Macbeth gjorde jag en hjälte vars dåliga samvete knäckte honom. Vissa författare låter hjältarna slåss mot arméer av trollocker, men den här grabben fick slåss mot inre demoner medan han gick där i sin pastorala idyll ...
Nåväl - en tolkning av romanen är ju att det enbart är prologen och kapitel 2 som är "verkliga" - allt annat är en önskedröm i Jargas huvud, en psykos om man så vill. I denna dröm har han magiska krafter och en guldhårig halvbror och har överhuvudtaget stor betydelse, men han är också en mördare. (I så fall är alla människor han möter bara delar av honom själv: Erlo, Brantalas, Ulven, Raiml, Ardel! Känn på den.) Som Luthi säger, man behöver drömma om man inte står ut med verkligheten. Men i så fall vet ni ju nu hur det slutade: Jarga valde att stanna i sin dröm, och därmed är den nu sann. Han har genom sitt trauma aktiverat en förmåga att leda helveteskrafter. Fast folk inbillar sig ju så mycket, å andra sidan ...
Detta var min variant av den eviga sagan om den-föräldralöse-lärlingen-som-råkade-ut-för-hemska-saker-och-visade-sig-ha-stora-krafter. Eller möjligen bara en historia om en riktigt jävlig pubertetskris. Svensk socialrealism brakade ihop med klassisk fantasy. Oj vad jag pladdrar.