Kapitel ett:
Peter satt framåt böjd över sitt exemplar av den senaste spindelmannen. Han var en gänglig kille i arton års åldern, med feta glasögon som satt högt på näsbenet och stripigt blont hår.
Bredvid honom på sängen där han satt låg en höge med fantasy av varierande författare. Genom den lilla gluggen i väggen han tog stor möda i att tänka på som "mitt fönster mot världen" (trots att gardinerna för det mesta var fördragna) sken ett par vilsna solstrålar in och avslöjade vilken fantasiskt vacker dag det måste vara där utanför.
Gardinerna var ljusgrå, och matchade därigenom taperterna, taket, golvet, Peter och sängöverkastet.
Den enda färgklicken i hela rummet var de slitna böckerna på sängen, spindelmannentidningen, och de höga travarna med böcker som var organiserade som en sorts mur framför dörren.
Det knackade på dörren. Peter såg upp och lade undan serietidningen, men innan han hann säga något sköts dörren upp.
"Yo, man", sa killen Peter delade lägenhet med under studietiden. "Min farsa, du vet, vetenskapsmannen - du vet, han som håller på med ett top-secret militärprojekt av något slag, kommer hit på lunch. Antagligen packar du dig ut härifrån och gömmer dig på en biograf i några timmar, eller också får du hjälpa mig att laga mat nu. Jag avskyr kokkonst."
Peter gjorde en grimas. Han hatade också kokonst.
"Nej, tack, jag går nog hellre på bio. De visar Lancelot på bion borta i hamnen."
Peters kamrat skrattade torrt.
"Och hur kan du veta det? du har ju suttit böjd över de där böckerna hela sommaren och knappt gått ut för att äta. Trist stil, grabben. Och jag slår vad om att det inte är studieböcker du ägnat så stor möda..."
Peter kastade generat en blick ner mot fantasyböckerna som omgav honom.
"De visar den varje torsdag hela sommaren", sa han. "Det har de gjort sedan den kom ut på bio för första gången..."
Peters kompis skakade ironiskt på huvudet och gick. Peter stirrade på den igenstängda dörren ett tag och kastade sedan serietidningen hårt in i väggen.
"Inget är som jag trodde att det skulle vara..." mumlade han, drog fram en jacka (grå) från under sängen (mörkgrå) och gick genom hallen ut från huset. På förstutrappen stötte han på kompisens pappa, de hälsade stelt på varandra, i alla fall var Peter stel, vetenskapsmannen verkade smått road, och Peter slet sig loss så artigt han kunde och skyndade vidare.
Halvvägs på väg till bion kom han på att han glömt plånboken. Svärande muddrade han sina fickor och hittade till sin förvåning en tunn liten bunt med papper. Han drog fram den i solljuset, kisade lite genom det tjocka glasögonglaset och lade till sin förvåning märke till att det var foton.
De verkade komma från något lajv eller liknande, för de föreställde människor i medeltida kläder och hästar och liknande. Med en avundsjuk suck stoppade han tillbaka dem i fickan och antog att det var någon som skämtade med honom.
Efter en stunds irriterat letande hittade han en hundring. Nöjt gick han vidare till bion och köpte en biljett.
Salen var nästan tom, med undantag av två tonåringar som satt hoptryckta längst bak med tungorna nedstuckna i varandras halsar. Efter en menande hostning bestämde sig Peter för att sitta längst fram för en gångs skull.
Han satte sig, drog fram en liten påse med tuggummin från jackfickan, luktade misstänksamt för att se om någon skämtat med dem också, och tittade sedan upp när filmen började.
Men efter den välbekannta inledningsscenen kom inte den vanliga fortsättningen... Istället kom mörker, eller mörkt ljus om du så vill, och ett lågt hummande ljud... Biosalongen började snurra, först fram och tillbaka och runt, runt, runt, sedan även uppåt och nedåt och innåt och utåt. Tonårgingarna slet sig från varandra och stirrade storögt. Flickan skrek skrämt till när alla färger plötsligt förändrades. Rött tyg blev grönt, svart tak blev blått och de tomma stolarna började växa uppåt och anta formen av sådana träd de ursprungligen bestått av. Peter skrek till när stolan han satt i också började växa. Han hoppade snabbt ner på marken där gräset redan växte högt och grönt, och tog sig för huvudet när brummandet ökade i volym till gränsen för outhärdligt för att sedan sänka dem när ovänsendet sakta förbuttes i ett stila fågelkvitter.
Peter såg sig om i skogen, och tyckte att han på avstånd hörde tonårginarnas upprörda röster. Eftersom han inte ville se någon upprepning av den tidigare föreställningen á la tungkyss vände han sig om och gick åt andra hållet.
Efter en stund insåg han att han antingen vandrade omkring i en väldigt konstig biosalong eller att någon fomr av magi inträffat.
Störd av detta vände han om och gick tillbaka mot de yngre tonåringarna.
De satt återigen med tungorna inkörda i halsen på varandra (i krissituationer tar folk ofta till vanliga handlingar som försvar), men de slutade när Peter kom.
"Vad hände?" frågade flickan, och drog det kortklippta bruna håret bakom örat. Det föll omedelbart tillbaka till sin ursprungliga position: framför ögonen.
Pojken, som hade levijeans och en röd sportjacka på sig, sa torrt:
"Vad det än var, så var det garanterat någt sjukt som inte brukar hända."
Flickan såg frågande på honom.
"Jag menar, då skulle ju någon ha berättat det för oss..." sade pojken. "Anna..."
Anna log. "Såvida inte dessa 'någon' blev kvar här för evigt", sa hon.
Peter gav henne en eftertänksam blick.
"Säg inte sådär, Anna!" bad pojken.
Peter såg sig omkring i skogen. En gyllene matta av löv låg underträden, men här och där stack en ljusgrön matta av gräs upp. På långt håll tyckte han sig kunna se hur skogen upphörde, och där låg det förmodligen någon sorts bebygelse, och åt de andra hållen skymtade han sjöar och berg.
Han log sakta.
"Tja, det kunde ju ha varit värre," påpekade han glatt.
Tonåringarna stirrade på honom.