"Men du..." sade Peter osäkert. "Det är visserligen väldigt mycket jag inte förstår nu, allt händer så plötsligt liksom, men... Vem är Phorumet och, framför allt, lyssna noga nu, vem är DU?"
"Jag?" frågade Gandalf, som med en munter raskhet börjat vandra i riktning mot ett stort stenblock som låg ungefär hundra meter därifrån, och stannade häpet till. "Jag. Öh. Jag. Jag är... Jag är den kraftfulle, berömde, mäktige och... och... och mäktige trollkarlen Landalf! Det är jag, den mäktige Landalf! Och du kan titulera mig... öh... ers trollkarlshet!"
Anna gick iväg för att inspektera det konstiga stenblocket ungefär halvvägs genom detta anförande. Peter gapade beundrande; visserligen var han en Gandalf-wannabe, men ändå. Annas pojkvän, Daniel, började skratta.
"Du är bara så falsk, alltså," påstod Daniel. Peter blängde på honom. Skitunge, tänkte han surt.
Landalf verkade också rätt så arg över detta uttalande.
"Nämen, hörru," sa han sårat. "Så där ska du ju inte säga! Du ska fråga om jag vill följa med på ert uppdrag."
"Vilket uppdrag?" frågade Peter. Daniel såg sig om efter Anna, men hon befann sig visst bakom stenblocket för han såg henne inte.
"Ert uppdrag!" sade Landalf förfärat. "Alla ungdommar som vandrar genom världen tillsammans måste ha ett heligt uppdrag, förstår ni väl. Någon måste bara ha glömt att berätta det för er... Det är nog bäst att ni följer med mig till Phorumet."
Peter öppnade munnen för att få reda på vem tusan Phorumet var, när Daniel avbröt honom.
"Hörrni, var är Anna någonstans?"
Peter såg sig omkring, men han såg inte heller till henne.
"Vem är Anna?" Frågade Landalf, och insåg sedan det. "Var såg ni henne sist?"
"Hon var där borta, vid stenbumblingen," sade Daniel och pekade.
Stenen var ungefär tre och en halv meter hög och ungefär två meter bred. Den verkade vara ungefär en meter tjock, och gjord av någon underligt svart sorts sten. Peter lade till sin förvåning märke till att det hängde grankransar och julgranskulor och pappersgirlanger och liknande runt toppen på stenen.
"Åh nej, hon måste ha gått in i portalen!" utbrast Landalf och började att springa i riktning mot den.
"Portalen?" frågade Peter, och sprang sedan efter Landalf och Daniel.
När Peter kom fram ägnade han först någon minut åt att flåsande hämta efter andan framåtböjd innan han reagerade på vad omgivningen sysslade med. Landalf knackade på stenen med en stav och knakade sedan en gång till. När inget hände försökte han några fler gånger och svor sedan.
Daniel såg granskade på stenen.
"Vad exakt är det vi vill att den här stenen ska göra?" frågade han.
"Vi vill att den... Hallå, jag har redan sagt att det är en portal, lyssnade du inte!" utbrast Landalf. Daniel tyckte på axlarna. "Vi vill i alla fall att den ska öppnas" sade Landalf. Och började hummande betrakta stenen med halvt ihopknipna ögon. Peter lade märke till att det stod saker skrivna under julpyntet.
"Hallå, kanske ska du säga det som står här!" föreslog han entusiastiskt.
"Nej" sade Landalf och gav honom knappt en blick. "Det släpper bara loss något fruktansvärt monster som vi tvingas bekämpa. Jag har gjort det här förut, men jag minns inte riktigt..."
Utan ett ord gick trollkarlen sedan fram till stenblocket och lade in ett mynt i en springa med texten "Ins'rt co'n h're" skrivet över sig. Stenblocket rörde på sig, gjorde något mullrande litet ljud och en dörr öppnades mot ett böckmörkt uttrymme.
"Så," sade Landalf nöjt. "Nu ska vi nog hitta flickan och sedan kan vi bege oss till Phorumet. Hur långt kan hon egentligen ha kommit?"
Peter, som fortfarande kände sig lite nedtryckt över det där med att texten varit helt fel, svarade inte, och Daniel gick helt enkelt ut i mörkret för att leta efter Anna hellre än han stod kvar och lyssnade på en stollig gammal trollkarl. Landalf måste ha märkt att han hade en rätt ouppmärksam publik, för han sade:
"Nåja, hum, vi kanske ska ge oss av då?"
Utan att svara steg Peter ut i mörkret. Han hörde hur Landalf följde efter, och hur dörren med ett litet gnisslande stängdes.
To be continued.