(Det känns som om jag regelbundet besvarar just den här frågan. Sluta läs om ni finner mig tjatig.)
Beskrivningsförmåga är i högsta grad fråga om uppövning. MEN, det hjälper ju inte mycket att sitta och nöta ut sig på samma gamla misstag jämt. Det finns en drös trevliga böcker om skrivteknik och gestaltning, läs dem.
Tricket när man ska transferera en livlig, färgrik "film" till ord på papper/skärm, är att veta VILKA detaljer man ska ta upp. Det går inte att skriva allt, men det ska ändå vara tillräckligt mycket för att överföra författarens "film" till läsarens huvud.
Så som någon tidigare sa, så gäller det att kunna bearbeta sin text. Det blir inte perfekt från början. Jag är i mina värsta stunder en perfektionist som flyttar kommatecken hit och dit, läser texten högt, långsamt, fort, och smakar på varje ord och försöker känna deras nyans och "effekt". (Jag borde försöka göra det jämt, men det får väl bli i nästa liv.) Och mer än något annat sitter man och jagar efter den perfekta liknelsen, ordet som ska skapa en hel associationskedja hos läsaren. Sådant tar tid! Låt det ta tid!
För mig är exempelvis luktsinnet viktigt. Jag tycker att en scen känns mer levande om dofterna finns med. Ett vanligt fel är att hålla sig till synintryck (för så är det ju på film) och i bästa fall kommer man ihåg att det finns ljud också. Men man glömmer filmmediets ljudeffekter - i boken har du tyvärr inte möjlighet att spela skräckmusik för att skapa en kuslig stämning.
Men om nu scenen är så klar och tydlig för dig, försök undersöka din egen fantasi och känn efter vad som verkligen gör det tydligt. Är det vindfläktarna, är det den kådiga doften från barrskogen, svettpärlorna i din hjältes pannrynka, är det för att hjältinnans hårfärg påminner dig om god honung så att det vattnas i munnen?
Som en övning kan du testa att beskriva en scen helt utan synintryck. Tro förresten inte att det "bara" är en övning. Jag har läst en del scener som varit minnesvärda just för att de haft ett annorlunda berättarperspektiv: en strålkastare som sveper runt i mörkret och belyser ett smycke, några bleka ansikten, en affisch ... Eller en man som blir vittne till ett mord genom ljuden han hör från ett angränsande rum. Vissa författare har använt denna beskrivningsteknik maximalt. I "På spaning efter den tid som flytt" beskriver Proust en scen med lindblomste och madeleinekaka - ja, ni har hört det där. De flesta av oss känner kanske bara till just den scenen ... Varför är den så berömd, tro?
Ett konkret råd är att alltid använda konkreta detaljer ;) och undvika abstrakta adjektiv. I fantasy är det förstås svårt att ta till Realismknepet Nr 1, att rabbla upp kända varumärken och namngivna företeelser (Radiolan, några gamla nummer av Allers, ett tuggummi med päronsmak, en namngiven hitlåt) vilket får alla recensenter att jubla. Försök att beskriva en ondskefull, intelligent jättesnigel på samma familjära sätt! Risken är enorm att du bara verkar som om du tittat för mycket på Star Wars.
Men ska du ändå ha med en jättesnigel, akta dig då för att låta honom ha en äcklig tunga och kalla honom inte Jabba ... Berätta istället att han stinker precis som en halvrutten forell, eller använd någon annan detalj som du inte gärna kan ha plankat direkt från någon populär film. Det är då beskrivningen blir levande, det är då DIN fantasi syns i texten.
En annan "övning" som jag tidigare tipsat om är att skära bort alla adjektiv och sedan bara sätta tillbaka sådana som du känner är absolut nödvändiga. Då minskar du risken att hamna i floskelträsket. Problemet med floskler och klyschor är ju just att de inte skapar någon bild hos läsaren. De skapar bara bilden av en lat författare som gömt sin egen personlighet bakom standardfraserna - på samma sätt som man kan få ett originellt, ovanligt ansikte att bli ett filmstjärnedussinfejs genom att lägga på standardmakeup.
Och så Christinas mest älskade beskrivningsknep: lägg in rörelse i scenen och gärna handling också. Låt något hända medan du beskriver platsen. Och sedan överkursen: försök lägga in symbolik i beskrivningen också.
Vi tar det igen:
Spana efter alternativa sätt att beskriva saker. Var konkret. Var mycket noga med VAD du väljer att nämna. Använd alla dina sinnen. Låt inte historien stanna upp. Undvik alltid klyschor. Och läs massor av andra - duktiga - författare och notera hur de har burit sig åt. Skicklighet övas upp, det är jag säker på. (Annars är jag illa ute.)
Och skriv inte till tonerna av trevlig musik. Risken finns att du förväxlar stämningen i texten med musiken. Bättre då att ha musiken på när du BARA fantiserar, alltså mellan skrivpassen.
Kan väl också tillägga att jag också "tappar" många fina scener och infall. Ibland kan jag rädda dem genom att rafsa ner några ord på en lapp - ha alltid en anteckningsbok i närheten.