kap. MISSÄMJA I LÄGRET.
?Nej!? utbrast Lellpellin, och tog sig för pannan, när Merrin missade för 97 gången och istället träffade ett äpple, som en liten Sai-el-pojke balanserade på huvudet, och därigenom förstörde hans rekordförsök.
Edvin hade totalt glömt bort Merrin, så Merrin hade istället stiftat bekantskap med en Bågskytt, vid namn lellpellin, som faktiskt inte var Sai-el. Han hade istället hakat på någonstans mitt under marschen och eftersom det var så mycket andra ?utbölingar? så hade inget Sai-el tänkt närmare på honom. Merrin var bara glad att vara med någon som inte var Sai-el. Han hade aldrig kännt sig riktigt väl till mods tillsammans med dem.
För att fördriva tiden hade Lellpellin börjat lära Merrin, utan större framgång, bågskytte. Förmodligen berodde detta på Merrins oförmåga att sikta och skjuta samtidigt.
Merrin gick fram till den lille pojken för att be om ursäkt.
?Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse!? sade han ödmjukt. Den lille pojken stirrade surt på honom och höll demonstrativt upp sitt äpple.
?Allt är förlåtet om, ? sade han och betonade om, ?du hämtar ett nytt äpple.?
?Här finns väl inga Äpplen?? sade Merrin undrande.
?Det finns ett träd där.? svarade pojken och pekade på ett ensligt träd högt upp på ett berg.
?Du tror väl inte att jag ska klättra ända upp dit för att hämta ett nytt!?? ropade Merrin bestört.
?Pappa!? vrålade den lille pojken demonstrativt. Merrin svalde när en storvucen man kom klampande mot honom.?
?Det är väl inga problem, Mandotrallen?? undrade han.
?Nej då.? Sade Merrin snabbt, ?Jag lovade just att klättra upp och hämta ett nytt äpple åt, ähum, Mandotrallen.?
Merrin sprang genast bort mot berget som sträckte sig ungefär 200 meter upp iluften och började klättra. Efter att ha förvärvat en lårkaka och ett ordentligt slag i huvudet bestämde han sig för att gå runt istället. Det var dock ingen lätt väg på den sidan heller. När han pustande och stönande kom upp på toppen fick han syn på det vackraste äppleträdet han någonsin sätt. Löven glänste gröna med hela och blanka ytor. Stammen var slät som siden och äpplen som fick det att vattnas mer i munnen fanns ej. Merrin skynda fram mot trädet och grep lystet efter ett äpple. Han sträckte sig och skulle jsut ta tag i en av de gläsande frukterna när han gigantisk hand grep tag i det och det försvann. Merrin vände sig om och fick syn på Jobert Rodan som förstrött slängde in det i munnen.
?Vad tror du att du gör vid mitt träd!?? dånade Jobert Rodan med en frågande biton i den mäktiga rösten.
?Jag skulle bara hämta ett äpple!? sade Merrin ynkligt.
?Du kan få ett, men bara ett. Om du en vidrör något av de andra ska jag slänga dig hela vägen tillbaks till lugnby!?
Han pekade på ett äpple, som satt på en gren, som sträckte sig långt ut över klippranden. Merrin som inte vågade annat klättrade genast upp i trädet och började åla sig ut längst grenen. Han såg hur pojken stod och såg på honom långt där nere. Han sträckte sig men nådde det fortfarande inte. Han kröp ut lite till. Han kröp en bit till och nuddade det. Tyvärr så var det här en väldigt mogen frukt så den lossnade. Merrin försökte förtvivlat fånga det. Nu började grenen luta lite väl mycket och Merrin började därmed att glida. Han fick högre och högre ffart till han slutligen kastades ut från den.
Han föll. Det var helt klart. Underligt nog kände han ingen fruktan; Bara lite irritation över Jobert dånande skratt. Han såg hur tälten kom allt närmare. Nu var han så nära att han kunde se vart han skulle träffa. Ett ganska litet lila tält låg rakt under honom.
Rich! Merrin föll rätt igenom tält duken. Han låg där en stund innan han insåg att han hade landat mjukt. Långsamtåterkomm hans sinnen. Han låg i en säng. Efter ytterliggare en stund insåg han att någon annan också gjorde det.
En ganska söt Sai-el-kvinna, som för övrigt verkade vara ungefär lika gammal som Merrin, stirrade roat på honom
Under tiden var Lellpellin och Mandotrallen indragen i ett långvarigt gräl.
"Jag skulle kunna skjuta dig i sådana fall!" skrek Lellpellin och drog till med sin favorit taktik.
"Det betvivlar jag!" Mandotrallen kände att han höll på att förlora, och detta gjorde honom arg.
"Jag skulle kunna träffa ett äpple så långt bort att du inte ens ser det!"
"Det där är högst tvivelaktigt!" vrålade Mandotrallen argt.
"Tvivelaktiga..."
"Jag har hört kor föra osanning bättre än dig!"
"Vilken ko? Din mamma?" Lellpellins vanliga finess vid gräl var som bortblåst.
"Din ondsinta... ondsinta... Osanning är vad du säger!"
"Vad skriker ni om!?" skrek Landalf, som klivit ut ifrån sitt tält.
"Du ska inte komma och påstå att min mamma..."
"Varför har vi inte gett oss av än, förresten!? Var är Edvin!?" vrålade Landalf.
"Vem? Din smutsiga sai-el! Din mamma är vakrare än du är!" hojtade Lellpellin.
"EEEEEEDVIIIN!" gastade Landalf.
"Säg inget ofördelaktigt om mig elller min mamma, din.."
"Vad är det?" skrek Edvin.
"Mandotrallen! MAT!" skrek Mandotrallens mamma bortifrån deras tält.
"Din satans sai-el! Jag ska bevisa för dig att jag kan skjuta..."
"Vad sysslar ni med?" undrade Lousie, som följt efter Edvin, högljutt.
Ett par nyfikna strömmade till.
"Aaaaaajjj!" vrålade Landalf. "VEM SKÖT DEN DÄR PILEN!? RÄTT I MIN FOT!?"
"Landalf? Varför skulle jag..." började Edvin.
"Är det tryggt att se dig 'bevisa' det, då? Man verkar ju behöva skydd..."
"...komma hit?" avslutade Edvin.
"Säg åt sai-el krigarna att vi ska ge oss AAAV!" vrålade Landalf.
"Edvin! Du är en förbaskad idiot!" skrek Lousie, som låtits sig dras med av strömmen.
"Du är en oduglig krigare och en ännu sämre make!" skrek en sai-el kvinna till sin man.
"Jag ska allt bevisa det för dig!" skrek Lellpellin, i det att Landalf skrek "Neeeej!".
"Vad har JAG gjort!?" undrade Edvin. En generad Merrin smög sig ut bland människorna.
"Landalf! Du lovade att den här örtblandningen skulle göra mig ung, men titta bara på det här.."
"Å, nej!" pep Landalf och duckade.
"Jag betvivlar att..."
"Vad skriker alla om?" frågade Pirrin , som omärkligt smugit sig in bland de skrikande och, genom en enkel trollformel, påkallat uppmärksamheten, lågmält. "Varför är alla så upprörda?"
Alla tystnade, och såg generat på varandra.
"Jag antar..." började Merrin sakta. "Att vi alla bara har haft en dålig dag." Ett ögonblick verkade Pirrimason nästan bekant, innan han insåg att det var ren och skär inbillning. Men ändå...
"Prylen"
"Känner jag dig?" frågade Merrin tyst, i det att den besvikna folkmassan skingrades. De hade hoppats på att få se blod. Det utlovade kriget kom ju aldrig. Den han frågat drog bakåt sin kapuschong och såg tvivlande på honom ett ögonblick.
Pirrin skakade på huvudet.
"Det är..." sade han bestämt "omöjligt."
Merrrin kände faktiskt till att 'omöjligt' inte existerade, men han var vänlig nog att inte rätta främligen. Sai-el krigarna gjorde sig redo för avmarsch.
När sällskapet bestående av en meradid och två människor vaknade följande morgon upptäckte de att de fortfarande befann sig utanför prylen, vilket ju inte var så konstigt. Egentligen hade de väntat sig att vakna bredvid prylen, men de orkade inte tänka på det just för tillfället. Under natten hade de allesammans turats om med att hålla vakt så att inget skulle hända de andra.
Ett fåtal vakter hade de kunnat se, men dessa hade allesammans varit i utkanten av staden. Det var som om ingen ville befinna sig inne i den ödelagda staden.
Pelle gick runt i cirklar och grubblade medan de andra gjorde sig i ordning efter natten. Hur skulle han göra? Borde han inte ha passat på nu medan de sov? Nej, först måste de komma åt gurkstenen sedan kunde han döda dem i lugn och ro. Det här med att Gurkh Bell var ett spöke oroade honom, inte heller förstod han sig på flöjten som Ridroh fått av spökets bröder.
Irriterat såg han på medan hans vänner sökte efter en ingång i prylen, de trevade med händerna, längs den släta ytan för att hitta någon lönndörr. Ingen synlig fanns till hands, detta hade de upptäckt redan dagen innan.
Ett klick hördes från prylen då Ridrohs hand svepte över en hemlig knapp på väggen. Alla hade vant sig vid den totala tystnaden och hoppade därför till. När mördaren tänkte efter så var de nog bara han själv och Rim som hoppat till, Ridroh hade knappt reagerat. Han hade inte ens blivit glad för att han hittat knappen. Hela morgonen hade han varit lite butter, helt utan orsak.
"Ska vi gå in?" frågade Ridroh med spelad entusiasm.
"Det förstår du väl att vi ska" fräste Pelle, som börjat bli aningen irriterad.
"Överse Lego-Klas" gormade en vakt och rusade in i tältet när solen just gått upp.
Lego-Klas vaknade med ett ryck och satte sig upp, det gjorde även Bal'Sauron och Couvenante som också blivit väckta.
"Överste Lego-Klas" upprepade vakten "fienden har siktats i lägret."
"Va? Hur har det gått till?" undrade Lego-Klas yrvaket "fångade ni dem?"
"Eh...fångat och fångat" började vakten men tystnade när Lego-Klas fick syn på Bal'Sauron.
"Vad gör du här? I mitt tält?!" utbrast han "försöker du lönnmörda mig, eller vad är det med dig?"
Couvenante kastade sig mot fienden samtidigt som en svart glöd uppstod runt hennes hand. Vakten stirrade förskräckt på, tydligen var det någon form av magi.
Bal'Sauron kastade sig åt sidan och Couvenante slog med ett brak ned i marken och blev liggande varpå Bal'Sauron slängde sig över henne i sin tur.
Detta fick fart på Lego-Klas som med ett ursinnigt skrik slängde sig över den svartklädde mannen. Det hela slutade med att de alla tre hamnade i en enda stor hög, intrasslade i Bal'Saurons långa hår.
"Sluta slåss" bad vakten "det är nog inte någon bra idé."
"Vad menar du?!" röt alla tre i kör och vakten drog undan tältfliken och visade dem hur det såg ut i lägret.
Bland de små tälten sprang människor och orcher och annat som inte klassades som någotdera runt i cirklar i vilda försök att omringa varandra. Lite varstans hade en grupp orcher omringat mänskliga krigare, som i sin tur tillhörde en del av den vägg som omringat en annan grupp orcher. Ingen hade lust att börja döda någon eftersom deras kamrater var omringade och det hela såg mest ut som en stor lek. Tack vare stor tur verkade alla inse att om någon började med dödandet så skulle inte mer än högst tre personer överleva den närmaste halvtimmen.
Till och med arméernas ledare insåg detta och reste sig därför upp och började diskutera problemet.
Innanför dörren ledde en på något sätt upplyst gång längs prylens ytterkant.
Under tystnad följde de gången med Ridroh i ledningen i ett flertal minuter, lät bli att svänga in mot mitten två gånger för att sedan ta av vid tredje korsningen. Varken Rim eller Pelle hade något emot att Ridroh gick först, de hade ju inte heller någon aning om åt vilket håll de gick.
Gången mynnade slutligen ut i en bred korridor och efter att ha följt den ett bra tag svängde Ridroh av åt vänster och ledde sina vänner uppför en trappa till våningen ovanför.
När de kommit upp såg sig Ridroh om åt båda hållen längs den nya korridoren och vände sig om mot de andra för att säga något, då plötsligt ett ljud hördes bakom dem.
Det lät lite som om någon skulle ha gått upp i trappan bakom dem och de stirrade intensivt nedåt för att upptäcka eventuella fiender. Ingen kom gående och när Pelle var säker på att det bara varit inbillning vände han sig om "det här går FÖR lätt, Ridroh."
Men Ridroh var inte kvar där han nyss stått, istället stod där ett dussin beväpnade män med illavarslande miner.
"Skit!" skrek Pelle och rusade nedför trappan "det är en fälla!"
Tyvärr kom han inte särskilt långt på grund av den tjocka ekdörr som blivit låst efter dem när de gått upp.
Edvin slog upp långsamt upp ögonen, ännu en morgon som han inte ville möta. Han satte sig upp på sängkanten och ruskade på huvudet, därefter sträckte han sig efter sina kläder. Dessa slängde han på sig utan större entusiasm.
Ett lätt vinddrag var det enda som avslöjade att någon hade dragit ifrån tältfliken och stigit in i tältet, Edvin vände sig om eftersom han stod med ryggen till.
"Louise." sade han när hans hjärna identifierat varelsen framför honom. "vad förskaffar mig den äran?"
"Håll tyst med dig din dumme idiot, hövdingarna vill träffa..." någonting bakom Edvin fångade hennes uppmärksamhet och fick henne att tappa fattningen i några sekunder innan hon hann ropa: "...se upp!"
Edvin vände sig om och möttes av något som endast skulle kunna beskrivas som en tråd av ljus mitt i luften. Tråden vidgades och blev något som skulle kunna liknas vid en stor reva i luften. En reva som orangefärgat ljus sken ut genom.
Luften runtomkring började strömma till för att fylla igen hålet, vilket fick till följd att Edvin och Louise började dras rakt in i fenomenet.
Ett femtiotal meter längre bort kom Landalf gående mot Edvins tält. Han ville ha en privat pratstund med den utvalde innan denne gick till hövdingarna. Efter det skulle det vara omöjligt att få Edvin avsides för en pratstund. Den gamle trollkarlen fick tyvärr ingen pratstund som han hade tänkt, istället fick han plötsligt se hur Edvins tält bokstavligen imploderade. Det drogs ihop mot en punkt mitt i luften, krympte och försvann.
För andra gången samma morgon slog Edvin långsamt upp ögonen. Det första han blev medveten om var resterna av sitt tält, det andra var kylan. Den fruktansvärda bitande kylan som slet i skinnet, och isade ända in i märgen på honom. Huttrande satte han sig upp.