forts.
Snömassorna begravde även den förkorade Dassmodem. Det brydde han sig dock inte om, han var nämligen redan död då den vita vågen nådde honom. I alla fall var hans själ död. Dassmodems själ stod och stirrade ned på den döda kroppen som låg vid hans fötter. Det spelade ingen roll att kroppen låg under tio meter snö, han visste ändå var den var. Det var inte precis något man glömmer i första taget.
?JAG ÄR KHAOS, BRINGAREN AV SLUTET? sade plötsligt en röst och när han vände sig om fick han syn på en mörkklädd figur. Mörkklädd var det minsta man kunde säga om figuren. Han hade en svartblänkande rustning, svart mantel och ett stort silverglänsande svärd hängde vid hans sida.
?Det förstår jag väl!? fräste Dassmodem ?jag hade väl inte väntat mig tomten i alla fall!?
Khaos tog ett hårt grepp om Dassmodems arm och började leda honom mot vad som tycktes vara ett stort svart hål mitt i luften. Ett hål kanske inte heller var rätt ord eftersom det hela var ett enda fält av pulserande mörker. Hur som helst lade Dassmodem inte någon större vikt vid det. Aningen bryskt föstes han in genom portalen och kom på andra sidan ut vid foten av en enorm fästning.
?MITT ENKLA LILLA HEM? sade Khaos.
?Vem bryr sig?? undrade Dassmodem.
?JUST DET JA, DU HAR JU VARIT HÄR FÖRUT? sade Khaos.
?Hur visste du det?!? utbrast Dassmodem.
?DET ÄR SÅDANT MAN BARA VET? sade Khaos ?HITTADE DU NÅGOT INTRESSANT??
?Du vet mycket väl vad som hände, det känner jag på mig nu! Du lämnade den där lappen där det stod ?hämta Dassmodem när Louise dödat honom? och en del detaljer angående min död, framme med flit!?
?DET ÄR MYCKET MÖJLIGT?? sade Khaos ?OM DU URSÄKTAR SÅ SKULLE JAG VILJA HA TILLBAKA VAD DU STAL AV MIG DEN GÅNGEN. SOM DU SER STRAFFAR DET SIG ATT STJÄLA FRÅN MIG?
?Den gången? Det var ju bara några dagar sedan, du får det att låta som om det skulle ha varit länge sedan.? Sade Dassmodem och lämnade motvilligt över ett föremål inslaget i någon form av svart substanslöst tyg ?men det är en sak som jag inte förstår.?
?JASSÅ?? sade Khaos ?VAD DÅ??
?Borde inte du liksom ha en massa timglas och sådant för att se hur lång tid alla har kvar att leva??
?TIMGLAS? ÅH, NEJ?DE ÄR så GAMMALMODIGA? sade Khaos och drog rustningen lite åt sidan för att visa en liten sak som han hade vid vristen ?DIGITALUR?
?Digitalur?? undrade Dassmodem ?Vad är det??
?DET ÄR INGET DU BEHÖVER BRY DIG OM? sade Khaos ?SÅ, NU ÄR VI FRAMME.?
?Tänker du använda min själ igen?? undrade Dassmodem.
?INTE NU GENAST, DET HAR VARIT LITE ONT OM FOLK SOM FÖTTS OCH SÅ VIDARE? sade Khaos ?JAG STÄNGER HELT ENKELT IN DIN SJÄL OCH LÅTER DEN STÅ LÄNGST BAK I KÖN SÅ LÄNGE DET GÅR. SOM DU VET KOMMER DU INTE ATT MINNAS NÅGONTING FRÅN DETTA LIV NÄR DU TRÄDER IN GENOM DESSA PORTAR?ÄR DET NÅGOT DU VILL ATT JAG SKA BERÄTTA OM??
?Lyckades jag döda Edvin?? undrade Dassmodem.
?NEJ?? sade Khaos ?MEN DET VAR TREVLIGT ATT DU FRÅGADE DET ISTÄLLET FÖR VAD SOM ÄR MENINGEN MED LIVET, DET BRUKAR FOLK GÖRA OCH DET TAR HISKELIGT LÅNG TID ATT FÖRKLARA uijkkkkkkkkkkkkk5rt7484?
?Är det meningen med livet??
?ÄR VAD MENINGEN MED LIVET??
?uijkkkkkkkkkkkkk5rt7484?
?NEJ, DET VAR BARA FÖRFATTARENS KATT SOM GICK PÅ TANGENTBORDET?
?Va?? undrade Dassmodem ?Vad pratar om??
?DET ÄR INGET SOM NI DÖDLIGA SKA BRY ER OM. ENDAST PHORUMET HAR FULL MAKT, INTE ENS JAG HAR NÅGON MAKT ÖVER DEM.?
?Jag har alltid hört att de ska vara rätt konstiga, men svarar inte även de inför dig till sist??
?NEJ?DET ÄR ETT ANNAT DISTRIKT.?
?Men vad är meningen med livet??
Just då spelade Khaos?s digitalur upp en begravningstrudellut och Khaos fick en bekymrad min.
?JAG HAR INTE TID MED DET NU. DET HAR ÄNDÅ MED VERKLIGHETEN ATT GÖRA, SÅ DU HAR INGEN NYTTA AV ATT VETA DET. LÄS EN BOK ISTÄLLET.?
Och så kastade Khaos in Dassmodem genom porten till sin boning. Där kunde han gott sitta. Nu hade Khaos viktigare saker att ta hand om. Ännu en betydelsefull person hade dött. Turligt nog var det bara de viktigaste personerna som han behövde eskortera.
??därför har nu era herrar Lego-Klas och Bal?Sauron beslutat sig för att en tillfällig vapenvila bör råda fram till dess att det annalkande kriget mot Gurkh Bell börjat!? meddelade härolden varpå mannarna började slappna av. Ett tag hade de fruktat att fullt krig skulle bryta ut, men den risken var alltså över och strax kunde arméerna åter börja marschera västerut.
Detta betydde inte att Lego-Klas och Bal?Sauron kom överens särskilt väl, även om mannarna gjorde det bästa av situationen och började skaffa nya vänner. Ändå skulle de tvunget marschera fram sida vid sida utan att kunna samsas om något. En sak var de båda överens om; när de väl kom fram om två veckor så skulle vapenvilan vara över.
Det första som fick Edvin att första att han fortfarande var vid liv var smärtan. Den ofattbara molnande smärtan. Det kändes som om han blivit misshandlad och lämnad att dö.
Han öppnade ögonen och reste sig ostadigt upp.
"Louise?" ropade försiktigt.
?Bra gjort? sade Gurkh Bell leende ?du är verkligen till stor nytta här.?
?Tack, herre? svarade den andre ?jag har försökt göra mitt bästa.?
?Dina råd angående användandet av gurkstenen har verkligen skyndat på processen? fortsatte kungen ?och ditt senaste jobb skötte du utmärkt! Nu blev vi av med de där snokande typerna.?
?Som jag alltid har sagt? började mannen ?få är de som vågar??
?Ers majestät!? ropade en av vakterna plötsligt ?Ridroh är här.?
?Ah, den som verkligen förtjänar min tacksamhet? sade kungen leende när Ridroh trädde in salen, ?du har gjort ett lysande jobb!?
?Du vet mycket väl varför jag gjorde det? fräste drakryttaren ?och ni håller väl vad ni lovade? Ni får inte skada dem.?
?Visst inte? sade Gurkh Bell ?varför skulle jag göra det??
?Nu vill jag ha min ?belöning?? sade Ridroh bistert och ryste vid tanken på ordvalet.
?Först måste vi vara säkra på att det inte kommer fler som du måste ta hand om? förklarade kungen ?det är bäst att du stannar i min tjänst ett par dagar.?
?Är han OK fortfarande?? undrade Ridroh nervöst.
?Självklart?, nu var det inte kungen, utan den mystiske mannen som talat, ?han lever och mår bra.?
?Vad önskar nu att jag ska göra under tiden?? frågade Ridroh irriterat.
?Till att börja med? sade kungen och försökte komma på något riktigt onödigt ?kan du hämta ett glas vatten till min vän här. Se till att inte spilla något på mina dyra mattor.?
?Som ni önskar, ers nåd.? Svarade Ridroh.
På vägen ut kunde han inte låta bli att lägga märke till att en stor röd matta faktiskt täckte de delar av golvet som var avsedda att beträdas. Det var det enda här inne som inte var gurka.
Allt var en enda mörk vithet. En tyngd som av hela världens öde hotade att krossa henne.
Nagonting lättare en en solstrale och vassare än en strimma hopp skar plötsligt genom hennes kropp. All tyngd lyftes fran hennes axlar, och hon kände hur kylan och alla känslor av förtvivlan och hoplöshet rann bort,
Det plötsliga försvinnandet av Edvin och Louise gjorde hela lägret upprört, fast på olika sätt. Klanhövdingarna drog slutsatsen att om Edvin inte hade dött på kuppen så skulle han ändå ha tagit sig fram till mötet i tid, som en riktig ledare borde göra. Därför beordrade de att en svart flagga skulle firas och att alla tält skulle vändas ut och in för att påvisa sorgetiden.
Pirrin, som misstänkte att det vore rätt onödigt att vara förutsedd att hjälpa en person som sedan imploderar var av helt annan åsikt. Han grubblade istället på vart Edvin tagit vägen. Eller hade han kommit för sent för att rädda Edvin, var det detta som han borde ha förhindrat?
Resten av lägret stod tvekande mellan de båda slutsatserna.
?Han kanske helt enkelt är död?? föreslog Landalf.
?Nej, det tror jag inte? sade Pirrin.
?Vad vet du om sådana här saker?? undrade Landalf bestört ?du är ju helt ny här, och ingen här känner dig!?
?Ta det lite lugnt, va?? föreslog Missandra ?jag känner honom?nästan. Och jag tror inte att det var hans tid att dö riktigt än.?
?Vad pratar ni om egentligen?? undrade Landalf och skrapade sig i huvudet.