KHAOS
Edvin stirrade förtvivlat ned längs sluttningen nedför vilken Louise hade försvunnit. Om hon fanns där nere så måste hon vara död, och det var det enda stället hon kunde vara på. Det kändes tungt att behöva se henne dö och nu när han verkligen förstod det hela satte hans sig tungt ned i snön och stirrade ut över landskapet. Det var dock inte mycket till landskap att titta på eftersom en tung dimma låg runt hela berget.
Så plötsligt delade sig dimman och Edvin kunde se vad som fanns där nere. Berget var visst inte beläget så långt norrut som han först hade trott. Det var bara här uppe som det var svinkallt. Där ner såg det ut som om det var sensommar fortfarande. Träden såg livfulla ut och buskarna?Just en fin dag att dö, ensam och frusen på ett gudsförgätet berg.
Men vad var det där? Ett helt läger såg det ut som, men det var omöjligt att se helt klart. Jo, visst var det någon form av hyddor, och det var för stort för att vara en liten infödingsby. Sedan fick han syn på ytterligare en sak: mitt över lägret vajade en enorm svart flagga, som syntes ända upp till berget även om den måste vara en mil längre bort och nästan lika mycket längre ned.
Detta fick Edvin att fundera och han ruskade lätt på huvudet och blundade. När han tittade på nytt syntes inte mer av lägret än en prick i fjärran. Det hela gjorde inte Edvin klok och han funderade på hur det kunde komma sig att han tyckt se dem på nära håll. Sedan gav han upp och började fundera på vad det kunde vara för några som fanns där nere medan han gnuggade sina stelfrusna fingrar. Kylan fick honom att känna sig smått yr och även lite trött fast det bara var tidig eftermiddag vid det här laget.
En svart flagga hade det varit. Nu gick det upp ett ljus för Edvin. En svart flagga och massor av tält av okänd form, det måste vara den mörke Bal?Saurons armé. Det måste vara den. Under hela sin barndom hade han fått höra gamla sagor om vad den onde Bal?Sauron hittat på. Ingenting hade lämnats levande i hans armés spår. Nu satt den onde själv där nere och skulle snart ta över världen. Han var nog säker på att ingen pojkslyngel kunde störa honom mer?
En tanke gick genom hans huvud och stannade plötsligt till: tänk om han hade varit en trollkarl, som Landalf. Nåja, inte som Landalf, men en trollkarl i alla fall. Då hade han kunnat avgöra kriget här uppifrån.
Han höll upp sina händer med handflatorna utåt, ungefär som den där konstnären han sett på marknaden i Broby. En kall vind blåste upp mot hans ansikte, men han tycktes inte märka det.
Han siktade med händerna mot lägret där nere och föreställde sig hur han skickade iväg ett eldklot rakt mot mitten, där som flaggan stod.
Just då blev han överväldigad av kylan och tröttheten och han föll ihop i snön. Det sista han tyckte sig se var en liten kula av eld som for genom luften, sedan blev allt svart.
Louise fann sig själv staende pa den snökläda bergssluttningen, och sag pa världen som hon aldrig hade sett den förut.
"DE BRUKAR SÄGA ATT LIVET ÄR MYCKET VACKRARE NÄR MAN ÄR DÖD." Sade KHAOS och ställde sig jämsides med Louise.
"Är jag död?" Fragade Louise genast. Hon tänkte att hon borde vara rädd, men det var hon inte.
"EN SMULA AVLIDEN SKULLE VI KUNNA SÄGA:" Svarade KHAOS.
"Vad händer med mig nu?"
"DU BLIR ATERANV... ÄH... KOMPOST... EH.. REINKARNERAD:"
Louise nickade, "Finns det ingen utväg?"
KHAOS skrattade, det lät som ett jordskred. "BARA DE ENFALDIGA TROR ATT DET GAR AT SPRINGA FRAN DÖDEN."
"Sa det finns inget som jag kan göra?"
"DÖDEN HINNER ALLTID IFATT EN."
"Ingen klarar sig?"
KHAOS skakade pa huvudet. "TILL OCH MED PHORUMETS MEDLEMMAR SVARAR INFÖR DÖDEN TILL SIST."
Det gick inte att göra nagot at det, Louise kände ända inte nagon anledning att försöka.
KHAOS gjorde en gest med handen, och en skiva av mörker, av renaste ingenting, framträdde i luften framför dem.
Hade nagon med förmagan att se det spektrum av ljuset som är magins kulör, sa hade den mannen kunnat se hur tva otydliga gestalter tonade bort i morgonljuset, och försvan.
Vartenda litet liv i världen kan beskrivas som en saga. En av dem slutar just här.
Sagan är all...
Louise blev förvånad när KHAOS också kom genom den svarta öppningen.
"Jag tro.. tro... trodde slutet var kommet nu..." stammade Louise.
?INTE ÄN! DET HÄR ÄR BARA EN SÄKERHETSÅTGÄRD! FÖLJ MIG!?
KHAOS lede Louise genom långa mörka korridorer med en och annan fladdrande fackla. Långt bort hördes vatten droppa... Om det nu var vatten.
Det omaka paret kom fram till en bastant trädörr i slutet av korridoren. Det hade groteska ornanement, och en tung tvärslå istället för lås. Lousie stirrade frågande på dörren, och sedan på sin ledsagare.
"DETTA ÄR DÖRREN SOM DE NYA KROPPARNA NÅR JORDEN GENOM", upplyste KHAOS hjälpsamt. "HÄRIN TRÄDER INGEN UTAN MIN TILLÅTELSE, ÖVERHUVUDTAGET."
En plan började ta form i Louises huvud. Hon smålog.
"Vad händer om man försöker, då?" frågade hon ljuvt, och lade handen över sin svärdsskida.
"FÖRSÖKER?" frågade KHAOS oförstående. "VARFÖR SKULLE NÅGON VILJA FÖRSÖKA?"
Louise anföll.
?Den här sorgeperioden är ju löjlig!? utbrast Landalf där han spatserade fram och tillbaka under den svarta flaggan. Runt honom tisslade och tasslade Sai-el krigarna något om att han inte respekterade Edvins död. Eller något?
Hur som helst så borde de fortsätta färden som planerat, även om Edvin var död så måste de ju rädda världen! Han märkte hur främlingen Pirrimanos kom och ställde sig i närheten och att han pratade. Däremot var han för upprörd för att höra vad saken handlade om.
Plötsligt tyckte han sig ana någonting och i samma ögonblick hoppade Pirrimanos till lite lätt. Eller hade han gjort det strax innan?
En liten glödande kolbit kom flygande genom luften, passerade rakt igenom den svarta flaggan och antände sedan ett närbeläget buskage.
?Edvin!? flämtade Pirrimanos plötsligt och Landalf vände en intresserad blick mot honom. Vem var det där egentligen?
Edvin reste sig sakta om. Hans kropp kändes domnad och kraftlös, och han hade svårt att fokusera blicken. Halvt avsvimmad stapplade han tillbaka till platsen där Louise låg begravd. Han stönade, och ställde sig på knä i den blöta snön. Han krasfsade lite i snön och försökte minnas om det var här han senast sett Louise, eller där... Han reste sig upp, och försökte på annat håll. Han kände sig så trött, så trött. Hans fingrar slöt sig om något fast. Ett ögonblick förstod han inte, det var som om alla tankar var så mycket långsammare än de brukade. Han stirrade ner mot snön. Något fast... Han började en febril utgrävning av platsen och efter bara en kort stund fick han fram en bit av en jacka. Edvin fortsatte att gräva, skvätte iväg snön och slet och drog. Snön rörde sig fortfarande här och där. Enskilda stenar tumlade neråt. Lousie, tänkte han om och om igen, Louise, Louise? Louise, Louise. Lever du, Louise? Sedan fick han fram flickans uppochner vända huvud. Han vände det försiktigt så att ansiktet syntes.
Louise fäktade vilt åt höger och gjorde sedan ett utfall mot vänster sida av sin odödlige motståndare. Det här bara måste gå, tänkte hon och retirerade med ryggen mot en vägg. Annars kommer det inte att bli roligt, tillfogade hon dystert, när KHAOS plötsligt log ett isande leende. Louises svärd skramlade in i väggen. Hon gav KHAOS en hastig, vettskrämd blick, och dök sedan åt sidan.
Sscchhcchhsscchhllooopp!! Ett rykande hål uppenbarade sig i Lou... där Louise hade befunnit sig för bara en sekund sedan. KHAOS pekade arrogant med ett finger i riktning mot Louise, som för tillfället dansade runt och viftade med en liten dolk i luften. Hon sjönk ihop i en hög, och gav KHAOS en skräckslagen blick, i det att han närmade sig henne med ondsint krökta läppar.
"VET DU VAD, FLICKA?" frågade KHAOS och drog en fram en svart, tillvriden kniv ur tomma luften. "VET DU HUR MYCKET SMÄRTA EN SJÄL KAN TILLFOGAS MED EN KNIV SOM DENNA?" Han log ett isande leende och hög mot den chanslösa flickans hjärta. Han blev ganska förvånad när hugget missade och träffade Louises hastigt försvinnande arm istället. Hon hade kastat sig ut genom hålet i väggen.
Ljus. Överallt var det ljus. Louise kunde urskilja svaga fält av värme runt omkring sig. Och starka fält av kyla. Hennes själ for vilset omkring i vinden. Då och då fick hon svaga aningar av att någon annan jagade efter henne. Någon med en själ som en buldoser.
Skrämt försökte hon söka skydd bakom klippliknande känslofält men hon ändrade sig alltid i sista sekunden. Hon for fram och tillbaka, försökte hitta någon plats att gömma sig på. Den svarta buldoser själen följde henne hack i häl vart hon än gick.
Det Louise sedan upplevde kändes som en befrielse. Törst. Hunger. Smärta och kyla.
Hon satte sig mödosamt upp och hostade hackigt. Louise öppnade sina ögon och fokuserade blick på den oroliga pojken brevid henne.
"Edvin?" mumlade hon svagt. "Vad jag är glad att se dig."