Nyligen hemkommen efter biobesöket och med en varm lockande säng i närheten väljer ändå Lord Uggla att stanna uppe en liten stund till för att ge er senaste nyheterna om filmen.
Början var fantastisk. Den nu närmast klassiska ringenmusiken och titeln med stora bokstäver. Storslagna berg och en flashbackscen med Gandalfs fall. Härligt.
Men snart tog filmen en rätt lustig form. Även om man kanske inte kan kalla det för tre tråkiga timmar så kändes det ändå rätt underligt.
De som ännu inte läst böckerna hade kanske inte lika mycket att klaga på genom hela filmen, men de delar som jag själv inte hade färskt i minnet tycktes aningen otydliga. Händelserna tycktes lite väl osammanhängande, och för de som verkligen läst böckerna...
Ja, de var nog lika förundrade de.
Eller vad säger ni om den fredlöse Eomer och hans 2000 (eller som det ibalnd var 30) trogna män, eller varför inte de tusentals alviska bågskyttar som bestämt sig för att titta in i Helms klyfta just Rohans hela befolkning (på 300 man) behövde hjälp (innan orcherna dessutom).
När Ente ting väl tog plats skulle jag inte blivit förvånad om enternas marsh mot Rohan blivit inställd helt.
Folk som klagar på Jar-Jar... ja, ni vet säkert vad jag kommer att säga härnäst; Gimli är klantigare, konstigare och mer korkad än någonsin (jippie).
Ändå är det filmens få riktigt roliga skämt (på dvärgens bekostnad självklart) som tillsmammans med det enda som verkligen var bra, nämligen relationen Arwen - Aragorn, som verkligen gör filmen sevärd. Och så kan det ju förståss vara roligt att se hur illa sammanklippt det hela egentligen är förstås.