Kapitel 24
?Är inte du död?? frågade Ugglan ?Jag? jag har sett dig dö minst tre gånger!?
?Som sagt? så lätt dödar man inte mig? sade den andre ?och om du räknar det här som den tredje så kan jag upplysa dig om att de här svärden inte är det minsta farliga, men de bedövar det område de träffat.?
?Men?? sade Ugglan ?Flamnaghim dödade dig ju den där ovädersnatten, morbror. Jag såg dig dö! Hur???
?En sak åt gången.? Sade Nibelung ?Tror du mig nu när jag säger att det här är den riktiga världen??
?Jag vet inte riktigt vad jag ska tro just nu? sade Ugglan och satte sig ned bredvid sin morbror.
?Du har själv varit här en gång då du varit nära att dö?? frågade Nibelung.
?Jo.? sade Ugglan ?efter att jag hade fallit från berget?
?Som jag sade så är det antagligen därför som du överlevde färden hit. Just för att du hade varit här en kort stund.? Sade Nibelung.
?Hur hittade du hit då?? frågade Ugglan.
?Den där natten då allt detta började, då du fann mig under busken. Flamnaghim den onde magikern hade lagt gift i min Pepsi! Den uslingen!? väste Nibelung ?Men det var också där han gjorde sitt misstag. Giftet dödade mig långsamt tills jag slutligen var helt borta. Men samtidigt hade jag Pepsin i min kropp. Den höll mig vid liv. Så där låg jag. Där låg jag och stirrade upp mot stjärnhimlen som sakta rörde sig över mitt huvud, och varje dag var lång som en hel livstid på jorden. Men jag var inte helt närvarande på denna plats. Just som mina sista krafter lämnat mig fann jag mig här i denna boning. Länge vandrade jag längs korridorerna och till slut insåg jag var jag befann mig och hur allt låg till. Så jag bestämde mig för att återvända för att hjälpa er, för det är det enda sättet att hjälpa mig själv.?
?Men sedan föll du ju i den förgiftade floden med alla monstren.? Sade Ugglan.
?Monstren var inga problem, de var rätt svaga? sade Nibelung ?och dessutom föll jag inte, jag hoppade.?
?Hoppade?? undrade Ugglan ?Varför i hela världen? Och då skrek du ju.?
?Gjorde jag?? frågade Nibelung ?det måste ha varit ett glädjetjut i så fall. Du förstår, det där ?vattnet? var inget annat än högkoncentrerad Pepsi. Jag kände det på lukten på en gång och kunde inte motstå??
?Så, det var alltså det som hände.? Sade Ugglan. ?Men förklara nu, vad är det som händer här? Vad är det här för plats??
?Jag ska försöka förklara så gott det går, men lyssna noga nu?? började Nibelung.
Det hade inte tagit lång tid för Nevyn att hitta sina rövarvänner och sedan ta sig tillbaka till mökervärlden så snart han gjort sitt val. Han hade valt sin reskamrat bland de som var mer eller mindre frivilliga. Nu när han gick genom mörkervärldens skräckinjagande skog fick han en känsla av att han valt fel. Det berodde antagligen på att det var just vad han gjort, och att denne nu gick precis bredvid honom.
?Så? det här är mörkervärlden? sade Fel ?den ser inte alltför gästvänlig ut.?
?Den här världen är inte särskilt gästvänlig heller? sade Nevyn och hejdade sin vän just som denne höll på att kliva ned genom ett hål i marken, nästan helt dolt av kvistar och mossa ?här får man verkligen se sig för om man inte vill råka illa ut. Och det är inte alltid det hjälper det heller.?
De två rövarna kände vägen relativt bra trots att de befann sig i mörkervärlden. Vid ett par tillfällen gick de helt vilse på grund av för stora skillnader mellan världarna, men alla de hål och hala rötter som försökte hindra dem undvek de enkelt. Efter att ha levt så länge i skogen lärde man sig hur man skulle överleva.
Därför var det redan vid tidig eftermiddag, då solen just börjat sin färd nedåt, som de två kom in i en glänta som utmärkte sig från resten av skogen främst genom det stora otrevliga som fanns i dess mitt. Det tycktes vara någon sorts dödskalle, inte helt mänsklig vare sig till form eller storlek. På något sätt lyckades kraniet likna en ingång till en underjordisk labyrint precis lagom mycket för att de två rövarna till slut skulle våga sig in i mörkret.
En trappa ledde nedåt mot skogens dolda delar och när de väl tagit sig hela vägen ned kändes luften helt annorlunda från den ovan mark. Där uppe var luften liksom ondskefull, men samtidigt inte särskilt tung eller obehaglig just att andas som här nere. Det var som om de befann sig i en enorm grav där inget levande hade andats på ett bra tag, även om annat säkert gjort det. Mörkret utgjorde inget problem då Nevyn varit förutseende nog att packa ned ett par lyktor innan han gav sig av till mörkervärlden på nytt.
Gången de gick genom var tämligen ojämn och spindelväv av den allra otrevligaste typen hängde i de flesta vrår. Det som gjorde dem till riktigt otrevliga spindelvävar var de spindlar som hungrigt tittade på dem när de passerade. Ändå var de aningen för små för att skada rövarna annat än genom gift. Nevyn koncentrerade sig väldigt mycket på tanken att de inte var giftiga, även om det var svårt ibland när de då och då fick syn på ett eller annat ben kusligt nära områdena där spindlarna höll till.
Ju längre de gick desto otrevligare blev deras direkta omgivning. En bit längre in syntes vassa metalltaggar som stack ut ur väggarna här och där. Det var svårt att säga om det var rost eller blod som täckte merparten av dem, men de kände inte för att gå närmre bara för att se efter. Snart började även avgrundshålen komma fram nära deras fötter. På de platser där skuggan såg ut att ligga som djupast gjorde den också ofta det som djupast, eftersom dessa hål placerats just så att de skulle vara så svåra som möjligt att upptäcka. Än djupare under jorden ? Nevyn hade hela tiden en känsla av att de gick nedåt medan de tog sig framåt ? upptäckte de även en hel del groteska statyer som stod ensamma i sina vrår och sneglade efter dem där de gick.
Vägen delade nu upp sig åt två olika håll, höger och vänster ? ganska uppenbarligen.
?Ska vi välja höger eller vänster?? undrade Nevyn.
?Vet inte. Men vi ska i alla fall inte dela på oss, den saken är säker.? Sade Fel och såg sig om ?Vi kan ta den åt höger, den tycks luta mer nedåt.?
?Jag har också känt att vi gått nedåt hela tiden? sade Nevyn och började gå ?så, det är antagligen det hållet som gäller.?
?Samtidigt vore det ju ett ganska smart sätt att lura folk på? sade Fel.
?Hur menar du?? undrad Nevyn.
?Jo, om man kommer till korsningen och försöker lista ut åt vilket håll man borde gå genom att se på markens lutning?? sade Fel ?Så vore det ju smart att sätta alla fällor i den gång som mest liknade den ursprungliga. Eller??
?Du kan ha rätt? sade Nevyn ?Men det beror förstås på om det är meningen att alla främlingar eller bara dumma främlingar ska gå fel. Om det är meningen att smarta människor ska ha större chans att hitta så skulle man väl bygga fällorna i den andra tunneln??
?Kanske det?? började Fel, men i samma ögonblick svängde de in i en gång som en bit längre fram blev bredare. Det var inte så mycket bredare, men samtidigt en märkbar skillnad.
Tysta gick de genom det bredare partiet och såg sig försiktigt om på båda sidor för att inte råka illa ut i onödan. På bägge sidor stod stora kistor uppradade. De flesta gjorda av trä och ganska så förfallna, men det fanns också några av ett mer svåridentifierat material som de inte ville se närmre på. I nästan samtliga kistor stod grinande skelett och såg ut över gången, men några var också tomma, och i ett av dem, genast till vänster i början av gången stod en mumie.
Hela platsen såg extra otrevlig ut, och det vill inte säga lite otrevlig med tanke på att de redan befann sig i en mycket otrevlig gång i en mycket otrevlig grotta i en mycket otrevlig skog i den otrevligaste världen av dem alla. Kort sagt: platsen var mycket otrevlig.
Men snart hade de gått förbi och gången smalnade åter av och fortsatte i ytterligare ett par minuter innan den plötslig tog slut med ett stort stup och en vägg på andra sidan.
?Tror de verkligen att man är dum nog att gå fram till väggen och falla ihjäl sig utan att se var man sätter fötterna?? undrade Fel när de vände sig om och gick tillbaka.
?Antagligen var det en fallgrop som rostat sönder, det är i alla fall vad jag tror.? Sade Nevyn.
?Men det gick i alla fall inte att komma vidare, den saken var då säker? sade Fel ?Vi kanske inte borde ha gått den här vägen??
?Det var du som valde väg.? Sade Nevyn.
?Ja, men det var du som lät mig välja.? Sade Fel.
?Då får vi väl gå tillbaka och pröva den andra vägen då.? Sade Nevyn ?svårare än så är det inte.?
?Men samtidigt var det ju ganska onödigt?? började Fel men såg sig sedan funderarsamt om medan de gick genom den breda tunneln ??var var jag nu??
?Vad?? frågade Nevyn som märkt att den andre kommit av sig.
?Visst stod mumien i början på vänster sida när vi gick in?? undrade Fel.
?Jo?? sade Nevyn.
?Men?? började Fel ?Nu gör den det igen.?
?Såklart den gör det? sade Nevyn ?den kan ju inte ha flyttat på sig.?
?Jag menar? den stod på vår vänstra sida när vi kom in i rummet nyss? sade Fel.
?Vad?? frågade Nevyn som inte riktigt hängde med.
?Den stod på vårt andra vänster, i början av rummet från andra hållet.? Sade Fel.
?Men det borde den väl inte?? började Nevyn och såg sig om bakåt.
?Den stod definitivt inte mitt i gången i alla fall? sade han och såg på Fel. ?Eller hur??
Då Fel kastade en blick bakåt gick det inte att ta miste om en sak: den hade helt säkert rört på sig, och det gjorde den fortfarande ? i riktning mot dem.