Det tycks ofta vara lättare att göra en hyfsat bra film efter en god bok, än tvärtom. I alla fall brukar de "böcker efter filmen" som jag hittills har sett, ofta vara rätt mediokra. Möjligen med undantag för de fall där en "riktig" författare först har gjort ett filmmanus och sedan har skrivit en bok. Fast knappt då heller, förresten.
Man kan ju undra varför. Är det möjligen så att filmen trots allt inte förmår att stimulera fantasin lika mycket som ... tja, den egna fantasin? Eller är det så att jag, som först ser en film och sedan läser boken som gjorts EFTER filmen, är alltför påverkad av filmen och bara ser filmscenerna när jag läser texten - fast blekare, liksom? Uppenbarligen tycks det underlätta för en författare att hämta sin inspiration från "något" inne i huvudet och inte från "filmbilder" med tillhörande "filmljud". Jag antar att detta "något" är egna upplevelser och minnen ...
Något att tänka på när man skriver fantasy.