Hejsan. Jag tänker inte lägg aut hela historien här men jag vill bara kolla litet med er om vad ny tycker om denna novell. Vissa här läser den varje vecka och därför kan jag alltså utesluta vissa komentarer. Det kan hända att jag lägger ut hela historien kapitel för kapitel om den verkligen blir omtyckt, men jag tvivlar.
*******Blodöga*******
Intro
Försiktigt. Gå till vänster. Nej, till vänster. Så ja. Ser du den än? Inte än, nej. Vad hör du? Vatten som rinner? Här nere? Nej, det är inte vatten. Några steg till och, NEJ! Inte ett steg till. Så ja. Det var duktigt gjort, du lever nog en eller två dagar till. Där! Du ser den, va? Ja, jag visste det. Kom närmare mig. Närmare. Närmare. Snart ligger jag i din handflata. Gnistrandes av all min praktfullt lysande glans. Och det röda skenet inuti mig som pulserar med dig. Så, ta upp mig nu. Snart, snart, snart så äntligen!
Han sträckte sig mot den, där den låg på sin sidenkudde, vilken i sin tur låg på den svävande marmorpiedestalen. Han sträckte sig ännu längre ut och kände hur repet stramade åt kring midjan. Han hade handen ovanför ögat nu. Han rörde lite på sina magra fingrar och slickade sig om läpparna. Nu var han nära att fullfölja sin uppgift. Skulle han bli den förste? Han tog upp den lysande sfären med det konstiga röda skenet inuti, det virvlade runt som om det vore storm där inne. Den var lätt och kall. Han stod stilla, lutad över kanten och bara kände den konstiga pulsen från klotet.
?TA MIG HÄRIFRÅN!?, skrek något inuti hans hjärna och plötsligt brast repet och han föll ner i svärtan under piedestalen.
Kapitel Ett; Utan några band
Solen steg upp över trädtopparna och lät sitt milda sken lysa över byn. Det var tidigt i gryningen, men Jadrek satt redan uppe vid trädet på platån vid byns norra kant och spelade på sin flöjt. Han spelade Ingenkommans Ballad, en vacker melodi som fick ens själ att finna den inre frid som den annars aldrig skulle ha funnit. En sådan sång som man längtar att få höra igen och igen i all evighet. De klara och vackra tonerna gled som en våg av ljus över byn, där alla vaknade till denna vackra ballad och lät sina sinnen fyllas och helas till dess rytm. Musiken blev högre, gällare och allt mer svängig och då visste alla att det var dags att stiga upp och gå ut på åkern eller börja det dagliga arbetet. Spelaren, Jadrek var en man, eller snarare pojke, i artonårsåldern. Han och hans far Virrle bodde på platån, där de skötte om det stora trädet, Rallaville. De bodde vid Drakens Brunn. Drakens Brunn var en helt vanlig brunn, bortsett från vattnet den gav. Det innehöll magiska partiklar som verkade läkande på människor, växter och även monster. Brunnens becksvarta vatten kunde göra underverk. Jadreks far hade valts till att vakta brunnen och se ner i den vid gryningen. Vart hundrade år tittade alla barn som var mellan fem och tio år ned i brunnen och om de såg något så blev de den nya väktaren. Jadreks far hade trettio år kvar att vara väktare, sedan skulle han falla ihop och dö. Jadrek själv härstammade från brunnen. På ett besynnerligt sätt var den hans moder. När Virrle hade fått uppgiften att vakta brunnen så skulle han göra en blodvaka för att inviga sig till det nya ämbetet han fått. Man lät skära upp ett snitt längst hela hans arm och han satt i ett helt dygn och lät blodet falla ner i brunnen. Alla byborna brukade vara uppe på platån vid brunnen i tjugofyra timmar, för att bevittna blodvakan och för att ge väktaren den styrka som behövdes för att överleva. När han väl tagit sig igenom blodvakan, såg han en dag senare ett barn nere i brunnen. Det låg på botten. Det var Jadrek. Bildad av brunnens styrka och faderns blod. När fadern hade femtio år kvar av sin ämbetstid skulle han fiska upp det som brunnen skapt. I detta fall Jadrek. Jadrek mindes de svarta bubblorna som hade virvlat runt omkring honom och han mindes hur det kändes att ha ett hjärta för första gången. Han mindes inget före detta. Med sig upp, när fadern fiskat upp honom, hade han den gyllene flöjt han spelade på just nu. Drakens Flöjt. Han hade fötts av Drakens Blod och av Väktarens Blod. Han var Ynglingen, Drakens Yngling, och med tiden skulle han bli Drakens utsände.
Solen gick långsamt upp över det stilla havet och spred sin strålglans över byn, Villanminro. Hon stod på klippan. Stod och såg ut över havet och lyssnade. Varje morgon hörde hon det. Drakens flöjt väckte sin del av världens krafter. Hon kunde känna dess rytm och dess puls full av de magiska tonerna, och i tonerna kunde hon höra Drakens ilskna vrål. Drakens maktvrål. Med detta vrål menade Draken att hon fortfarande hade sin makt kvar. Ingen kunde förinta hennes makt helt. Drakynglet. Han var motsvarigheten till henne själv. Fast på sin del av världen. Vilket var en ganska bra bit ifrån henne. Han var återstoden och den enda kraften som Draken hade kvar. Hon däremot kom från betydligt högre varelser. Hon var född av den Multipyrron som skapats i viken av Hålet. Hålet var hennes fader. Sleak var dess namn. Hon var en del av alla havets djur. Ett med havet och ett med dess innandöme. Hon kunde känna de andra. Draken, Vorliger och Arinessa. De var de tre andra mäktiga vidundren. De hade varsin profet, och källa kvar av deras krafter. Draken hade sin Brunn, Vorliger hade sitt Jätteträd, Arinessa hade sin svävande Sfär och Sleak hade sin hål. Eld, Skog, Luft och Vatten. De fyra mäkkarna. Enligt sägen så skulle mäkkarna ha kvar tre tingest var efter sin förstörelse. Det hade de. Sina kraftkällor, sitt yngel och sin profet. Allihopa liggandes vid de mest värdelösa och obetydligaste byar för att hedra dem. Hedra dem för att ha tjänat mäkkarna. Och flygandes, simmandes, borrandes och glidandes genom jordens alla element. Hennes mäke hade varit en jättestor vattenödla, en så kallad Multipyrron, och Draken hade varit precis som hennes namn förtäljde, en drake. Vorliger hade varit en jättestor och fin jätte med orm- och apskinn och Arinessa hade varit en fe. Varför Jakktarna sedan jagade ner dem och dödade dem var ett mysterium som de inte visste svaret på. Jakktarna var starka varelser med magiska krafter. De hade blivit totalt utrotade och det fanns ingen chans att någon skulle återvända som ett yngel till en jakkt. Hon lät vinden vidröra hennes hud och lät håret fladdra i vinden.Hon sträckte ut sina armar och njöt av solens milda strålar som smekte hennes hud. Hon var Serladriss, Sleaks Yngel.
Väntar på smutskastningen.. Jag tänkte, när väl DwH är tillbaka så kanske jag kan passa på med att lägga in ett menlöst inlägg jag med.
MvH Herid Fel.. Men lite VÄL många personliga åsikter idag..