För det första, det är MENLÖST inte meningslöst.
För det andra, hela historien är redan klar. Från intro till avslut. Och det är däremellan elva kapitel på cirka tjugo sidor. Jag prövar väl med att lägga ut kapitel två då. Men om det inte kommer några kommentarer så är det faktiskt menlöst.
*****Blodöga*****
Kapitel Två; När solen går ned
Vind. En mild vind gled sakta fram ovanför honom och vinden förde med sig dofter av alla de möjliga slag. Underbara dofter, ljuva dofter. Grönt. Var det verkligen grönt han såg? Han öppnade sina ögon och såg en fjäril sitta och vädra vingarna i det milda solskenet. Dess vingar hade regnbågens alla färger och ett mönster han inte kunde begripa sig på. Han satte sig upp och försökte få ordning på sina tankar. Vars befann han sig? Varför var han här? Var han död? Så öppnade han handen och såg att ögat låg där. Det var en svart glaskula som var kanske en tumme i diameter och hade ett lysande rött och vrivlande sken inuti sig. Ett sken som pulserade med honom, i honom. Han hade gjort det! Han hade ögat! Men varför var han inte död? Hade han inte ramlat ner i avgrunden? Det mindes han att han hade gjort. Mindes det kalla vind drag som mött hans ansikte och den fasa han kände när han föll ner i den ändlösa avgrunden. Men han var här. Han levde. Det var det enda som spelade någon roll för tillfället. Han tittade sig omkring för att försöka orientera sig. Han befann sig i en jättelik glänta som såg ut att vara precis cirkelrund. I mitten av gläntan, och cirka femhundra meter åt hans vänstra sida, fanns ett jättelikt träd som var högre än ett berg. Det sträckte sig upp mot skyn och såg nästan ut att försöka vidröra himmlavalvet. Dess stam var bredare än någon stad han sett. Det utstrålade frid, och en stilla elegans. Där gläntan slutade så började en tät skog av miniatyrer av det stora trädet. Men de var även de väldigt stora. Men knappt en bråkdel så stor som Vorligers Träd. För det måste vara det. Enbart Vorligers Träd var så stort som det trädet. Han befann sig alltså på andra sidan av Ergan. Över tiotusen mil från sitt hem.
Han satt och betraktade stilla solen i dess bana ner till andra sidan Ergan. Dagen hade förlutit och det var natt. Draken hade ropat värre idag än förut hon hade låtit arg. Vad hade han gjort?
?Mor, var inte sur.? ,ropade han ut mot himlen där de första stjärnorna började synas. Han kände hur Serladriss skrattade. Kände hennes hånfulla skratt. Och vände sedan huvudet mot stranden till den lilla sjö som låg brevid byn. Han tog tag i mantelns kanter och bredde ut dem som vingar och kastade ut sig från platån. Han gled sakta ned mot sjön och lät sammtidigt skuggorna omsluta honom. När han landade med en mjuk duns på den hårda vita sanden så lät han osynligheten upphöra. Vattnet rusade upp i en våg på land och när vågen drog sig tillbaka stod Serladriss där på stranden med ansiktet vänt mot himmeln.
?Varför kommer du på besök, Serladriss? Jag har inget behov av dig här. Mor vill att du går. Sleak sakade hennes ärr och hon tycker icke om att jag umgås med dig.?
?Varken Sleak eller Draken har något med livet att göra längre, Jadrek. De finns kvar men jag får göra som jag vill.? ,hon log varmt. Och vände för ett ögonblick ned huvudet från himlen för att se på honom. Hon skrattade tyst och sedan återvände hon till sitt betraktande.
?Dina stjärnor är finare än mina, hur får du dem att gnistra så? Mina är så matta.?
Serladriss sträckte upp sin hand som började glöda i ett vitt ljus och drog med handen i luften.
?Jag spelar för dem.? , Jadrek rodnade. Precis som alltid när han fick beröm av Serladriss. Hon hade alltid berömt honom för sin konst att få naturen att böja sig efter hans vilja. Hon hade samma kraft men var mycket sämre inom området.
?Har du sett vad Vorligers Yngel är? Jag sökte honom nu på förmiddagen men jag såg han icke. Vad är det du spelar för stjärnorna?? ,Serladriss lät ljuset från handen slockna och lade huvudet på sned och betraktade stilla Jadrek.
?Jag har inte talat med Grimmer på länge och jag har inte heller sökt efter honom. Jag spelar Solens skymmnings ballad. Det är snart dags för det. Solen skall bara gå ner några längder till. Jag börjar alltid spela när den precis når fram till toppen av berget där borta.? ,sade han och pekade bortåt mot en ensam tagg som sträckte ut sig långt borta.
?Det är om cirka fem minuter, tror jag.? ,sade Serladriss.
?Jag väntar, jag vill gärna höra denna melodi.?
Hon kastade sig upp i luften och lät vingar av vatten bära henne. Jadrek hörde sin moders gnissel men ignorerade det. Hon fick tåla att saker var anorlunda nu. Han lät sina armar anta skepnaden av röda drakvingar och flög upp till platån strax efter Serladriss. När han väl kommit upp på platån satte han sig på din vanliga plats och började spela. När solen går ned.
Så, det var det. Orkar inte mer nu, skall pallra mig till skolan.
MvH Herid Fel