Jo, jag tyckte nog att flera av dem var bra, även om de oftast kändes hemskt svarta. Särskilt "Tack - håll käften" berörde mig illa. Det var en invandrarkille på omslaget som slogs med en annan kille om en kniv, det tyckte jag såg så otäckt ut. (Kniven, alltså.)
Oj. Kom just att tänka på en sak ... :/
Måste samhällstillvändhet alltid innebära att man målar allt i grått och svart? Jag undrar bara vilka slags böcker som skrivs nuförtiden, om de är muntrare nu - eller dystrare. Går det t ex att skriva glada historier om invandrare i förorten utan att det blir "ett kaleidoskop av färger, kulturer och kryddiga dofter" eller vad det nu är för klyschor recensenterna brukar dra till med?
Träl-böckerna avskydde jag, främst för att deras politiska propaganda var lite väl övertydlig. Man fick det inte bara skrivet på näsan utan rentav nerkört i halsen. Jag klarade varken Kitty eller Allersromaner, men jag ... ehrrrm, nu kommer bekännelsen: jag slukade Biggles-böcker.