Enda bra deckaren jag läst var en bok av Elisabeth George...
Men jag håller med den som skrev att deckare och fantasy påminner mycket om varandra, även om jag anser deckare vara en lägsta formen av skrift som finns näst efter skvallerannonser.
Fantasy är ju så mycket mer...
I deckare försöker man på något sett placera ut detaljer och pusselbitar, eller "bananskal", som skall vara lätta att finna, utan att någon skall ha en chans att finna dem, om ni förstår vad jag menar...
Tanken är väl att man när man läst klart boken ska få världens AHA-upplevelse, riva sitt hår för att man inte såg det uppenbara, och sedan tycka att det var minsann en klurig bok... Görs det rätt är det också bra, men det görs det nästan aldrig vad jag vet...
Fantasy tycks ju nästan vara det direkt motsatta. Här berättar man om allt; landskapet, kläderna, dialoger och dofter - allt som kan bygga upp en stämning. Lyckas författaren väl läsaren att bry sig om huvudpersonen, kan han/hon strunta i alla "bananskal" i världen...
Jag skulle till exempel älska att läsa om Aurian när hon går och plockar blommor på en äng i 400 sidor. (Aurian av Maggie Furey)
Jaja, jag är inte Gud, och jag kan ha fel...
...(som tur är)