Å Gud, å Gud, en till ... *jämrar sig och vaggar av och an med händerna om huvudet*
Det där hände mig häromdagen. Tjong, bara stopp, som en motor som fått soppatorsk. Jag har några knep som brukar fungera. Om man får tid, vill säga. Mitt största hinder för kreativt skrivande brukar vara att jag blir störd av något.
Man kan skriva ett långt och detaljerat brev om problemet till en betrodd vän. Ofta lossnar det lite bara jag på detta sätt tvingas reda ut exakt vari problemet ligger, istället för att flumma runt bland en massa osorterade uppslag.
Man kan ta en lång promenad. Jag har fått många av mina bästa (?) idéer just under promenader. Men det bästa är då om man har möjlighet att skriva så fort man kommer hem, så att det inte bara blir flykt och uppskjutande ...
Ett annat bra sätt, om man har en slags idé som trots allt ligger och skvalpar, är att försöka montera ner den i så små beståndsdelar att de går att hantera. Ta sedan en sådan liten del och SKRIV, så att du inte stelnar till ytterligare! Det kan sluta med att du beskriver hur din hjälte går uppför en trappa eller äter en smörgås eller något annat lika pyttigt, men du gör i alla fall något. Jag brukar ibland köra fast på att jag har en idé som jag känner inte är riktigt bra, och sedan sitter jag och vrider och vänder på den för att om möjligt få till den bättre. Det är en idiotisk taktik faktiskt - har jag insett, även om jag alltså gör det ändå. Man måste angripa problemet från ETT ANNAT perspektiv - gå längre ifrån eller ännu hellre närmare inpå, alltså. Vad spelar det för roll om man lusar ner sin berättelse med ovidkommande detaljer som man senare kommer att redigera bort? Det viktiga är att man inte förlorar kontakten med sin värld och sina personer genom att fly ännu mer från dem och lägga ner pennan. Ju närmare man kommer, desto större är chansen att man plötsligt SER en detalj som man vet hör hemma där. Man fördjupar sig i den, och plötsligt märker man att man håller på att producera något, trots skrivkrampen ...
Om du däremot redan har en scen som du VET hör hemma i berättelsen, men känns klumpig och svårhanterlig, är det lättare. Lägg det hela åt sidan i två veckor och återkom när du kan läsa det med mer fräscha ögon. Läs texten högt om du inte redan gjort det, ungefär som om du gjorde en uppläsning för publik. Och kör föralldel med förstoringsglaset även här ...