Havet sträckte ut sig åt alla håll och kanter med solljuset glittrande bland de små vågorna. Tre skepp i god fart dundrade fram med sina segel hissade. På horisonten syntes enstaka berg som stack upp ovanför den stilla vattenytan likt gigantiska mullvadshögar på en vidsträckt äng. Där skeppen drog fram bildades hastiga svallvågor som lika snabbt som de skapats, dog bort igen och lämnade kvar de små, lugnare vågorna att åter regera vattnet. På ett skepp fanns en stor fana som talade om vilka människorna på båtarna var. De hade varit ute på havet i nära två dygn för att nå sitt mål som låg ute på en ö i havet.
Kapten Theodor seglade skeppet med sigillet. Han hojtade och skrånade där han stod vid rodret. En skål vatten låg omkullvält vid hans fötter och då och då, sparkade han till den då han utförde något av de många glädjehopp som bara en alldeles nöjd kapten kunde utföra. Han var stor och skäggig och hade ett tygstycke fastbundet på sitt huvud. Båtarna var stora och massiva, byggda i starkt trä och med segel gjorda av det starkaste tyget de hade i staden de kom från. Sidorna var utrustade med slagtåligt järn som endast producerades av handelsfolket de tillhörde. På några ställen fanns namn inristade, namn på de män som hjälpt till att bygga de stora skeppen som nu med stort dån seglade fram över havet.
Två små trappor ledde upp till platsen där den stojande kaptenen stod och sjöng. En liten ljushårig pojke kom stapplande upp för den ena av dem, ibland använde han händerna till hjälp för att inte snubbla baklänges på den ständigt rörliga båten. Bakom honom, på däck, fanns ett par storvuxna män som lutade sig mot räcket och samtalade med höga röster. Då den livlige kaptenen ibland var tyst, kunde man höra sjömännen skrocka högljutt. Alla var de handelsmän av samma släkte och med samma mål framför sig, det stora riket och ön Dorméa.
- Är vi aldrig framme, hördes den ljusa pojkstämman bland havets brus. Vi har seglat i två dagar och två nätter och har ännu inte sett land.
Kaptenen, som var pojkens fader skrattade högljutt och klappade sin son på huvudet.
- Jodå pojken min, imorgon på morgonen ska du se att någon hojtar till och väcker oss, då vet du att vi ser land.
Pojken lät sig inte nöjas med svaret utan fortsatte envist med samma ljusa pojkstämma.
- Så sa du igår också och då hade du fel, pappa. Kan du inte berätta vad vi ska göra på land?
Kaptenen blickade mot solen, sedan vinkade han till sig en av sjömännen vid räcket.
- Styr du ett tag, min son börjar bli nyfiken på vad vi ska göra på Dorméa. Jag måste tala med honom ett slag.
Den store mannen, som hette Ugurth, nickade och torkade bort lite svett från sin glansiga panna. Solen stekte och värmde inte bara havet utan även de handelsresande sjömän som modigt seglade på havet. Ugurth hickade då han fattade styrratten med ett kraftigt handtag. Kaptenen slängde av sig sin tröja och tog sonen i handen.
- Kom med mig ner i hytten så ska jag visa dig någonting, sa han. Jag vet att jag hållit det hemligt för dig länge men du är sju år, snart kommer du gå i mina fotspår. Jag vill gärna visa dig vad vi ska göra men låt mig förklara det bättre i kväll då vi sitter vid brasan.
Kaptenen tittade på sin son som nickade med ena fingret i munnen. Fadern visste att sonen inte lät sig nöjas med svaret, men visste också att han inte ville störa sin far i onödan. De lunkade ner under däck och satte sig på ett par tunnor i vilka de förvarade mat. En fotogenlampa lös i det trånga utrymmet och kaptenen bad sin son att vänta ett tag, sedan gick han efter en stor karta som han bredde ut vid pojkens fötter. Lampan ställdes så att pappersstycket lystes upp och sedan tog fadern en liten pinne som fanns på det smutsiga golvet.
- Ser du det här havet min son? Sa han och gjorde en stor cirkelformad rörelse med pinnen över kartan. Det är landet vi är på väg till.