(Det kommer en poäng längre ner)
Romantik... ont om det. Hmmm... har aldrig läst en perfekt romantisk scen.
Läst många försök, dock.
När Lyra och hmhmhmh (jag vill inte förstöra något) kysser varandra i Bärnstenskikaren. Såå vackert.
När Cecilia och Arn sitter och trånar efter varandra i Tempelriddaren.
När Vittorio inser att det är hans öde att döda Ursula, som han älskar mer än sitt liv och alla andras liv i Vittorio the Vampire (man kan tro att det är en splatterbok. tyvärr avslöjar titeln handligen i de sista två kapitlen. -Jävla dålig titel.- utspelas i Italien under renäsanssen. Riktig snyftare... ja, jag är lätpåverkad. Sliskig gulligull romantik till tonfallet Det-Kan-Aldrig-Vara-Vi-Två till handligen. Och det KÖPER jag...)
Det är svårt att hitta bra romantik i böcker. Ja, Kahlan och Rickard så klart, som någon påpekade tidigare, men...
TV-serier lyckas ofta, eftersom om man tittar tillräckligt ofta blir man tillräckligt engagerad för att faktiskt bry sig.
Nyckelordet är alltså... Ja, nyckelORDEN då... att man måste bry sig.
När man läser en scen ska man itne tänka:
Ja, visst, vem bryr sig, när kommer något viktigt?
Angel gjorde slut med Buffy i "Buffy och vampyrerna" förra måndagen.
Det fick till följd i TVÅ romantiska scener (eller fuskromantiska).
Den första när han gjorde slut för "hennes eget bästa" och hon frågade "hur ska jag kunna leva utan dig?"
Jag tänkte: VEM BRYR SIG?
Nästa scen (alltså nästa romantiska) pratar Buffy med sin kompis Willow.
Buffy sa "det känns så.. som om jag inte kan andas. Det känns som om jag inte kan andas! Jag kan inte ANDAS, Will!"
Jag tänkte: *snyft, snyft* guuud vad sorgligt, varför gjorde han slut?
I "roswell" tvingas Liz krossa Max känslor eftersom världen går under annars (fascinerande idé). Han får naturligtvis inte veta varför. Så för att krossa hans känslor låtsas hon vara otrogen med sitt ex. Det fungerar totalt.
Hon blir alldeles till sig, och i sista scenen dansar hon omkring med det framtida Jag av Max som varnade henne om framtiden (sjukt...), och det var så förbannat romantiskt.
Varför är det mer romantiskt när folk gör slut än när de blir ihop?
Jo, därför att ilska, sorg, ångest, depression och liknande är mycket mer intressanta än "åhh gud tänk om han inte gillar mig" grejen.
Men när de är säkra på att de älskar varandra... Varför inte, typ, jag vet inte.
Något måste hända, dock. Typ något som är emot förhållandet, därför att annars blir det inget intressant, inget av det där "åh gud kommer det att funka?"
*får slut på idéer*