Arkivet

Har äntligen fått arkivet att fungera ordentligt (nåja) för mig nu, men verkar inte hitta det... finns ett antal inlägg som innehåller "namn" eller liknande men inget av dem verkar stämma överrrens med vad du söker efter. Här följer i alla fall en prolog du tydligen skrivit, kanske finns däri?

"Min berättelse

Håller på att skriva en egen fantasyserie, som många andra. Lägger ut prologen till första boken om någon är intresserad att läsa den. Kom gärna med förslag hur jag kan förbättra den.


Innan jorden skapades ägde en händelse rum som skulle komma att leda till ett krig, ett krig som skulle komma att ändra allas öden, de som levde och de som ännu ej var födda. Det var avundsjukan som var grunden till detta fruktansvärda och blodiga krig. Kriget började hos några högre stående väsen och fortsatte ner till människorna.
Kriget är ännu inte över, det har bara börjat.

* * * * *

För länge sedan, långt innan människorna kom till, fanns det bara ett högre stående väsen som senare kallades för skapare. Man kunde bäst beskriva dem som gamla män. Det fanns inget annat kön, om det hade funnits så hade dessa gamla män för länge sedan glömt bort det. Ibland kunde de få glimtar av gamla minnen som visade dem ett annat liv. Ett liv i harmoni och med kärlek, kvinnor som levde tillsammans med skaparna. Men med minnena kom också smärta, för något hemskt hade hänt och kvinnorna hade försvunnit, för att aldrig mer komma tillbaka.
Dessa skapare ägnade sina liv enbart åt att skapa världar och få dem att leva, de hade hållit på så länge med skapandet att de hade glömt varför de en gång började med det, kanske ville de skapa varelser som kunde föröka sig, kanske hade de en gemensam dröm att kunna skapa en varelse som var som dem och så att de kunde föröka sig själva. De visste att de inte skulle komma att leva för evigt så de var rädda att dö, därför ville de lämna kvar något som inte skulle försvinna som deras kvinnor kanske hade gjort för länge sedan och som de skulle komma att göra.
De hade ett enda problemet, det var ett stort problem, världarna ville inte överleva. Alla världarna hade en egenskap att dö ut efter en kort tid, det spelade ingen roll vad de än gjorde, planeterna torkade ut, tappade livslusten. Så det blev deras livsöden att hitta lösningen, de kunde ej vila förrän de hade kommit på den.

* * * * *

En av skaparna hette Dussapes, det var han som lyckades skapa den första världen som levde. Han var faktiskt den enda som lyckades med det. De andra skaparnas världar dog, som sagt, ut efter ett tag, men hans värld skulle finnas för evigt, eller i alla fall långt efter att han själv försvann. De andra skaparnas världar blev antingen väldigt varma, torkade ut och blev ökenplaneter, eller annars blev de kalla och en kraftig ishinna täcktes över världen och dödade allt levande. När en ökenplanet och en isplanet slog ihop med varandra bildades det en ofantlig explosion som i sin tur skadade de närliggande planeterna. Detta fenomen händer fortfarande då och då, men det är väldigt sällsynt.
Men innan vi går in på Dussapes skapelse måste vi börja med en annan skapare. Denna skapare hette Fafires, som hade lite annorlunda idéer på att skapa världar. Vissa av de andra skaparna ansåg att Fafires var tokig. En idé, en av hans bättre, som han fick var att inuti en ofantlig planet placera ett stort eldsklot, då skulle de nog kunna gå att skapa liv. Han fullföljde idén.
Hans planet såg ut att klara sig, växter och små primitiva djur som Fafires skapade överlevde. Alla de andra skaparna höll andan och väntade. De väntade på att se om Fafires hade lyckas med att skapa liv, om han hade löst gåtan. De kände både glädje och avundsjuka. De var glada för att man äntligen kanske hade kommit på den stora hemligheten med att skapa liv. Avundsjuka för att det inte var de som hade kommit på idén. Det var ju en galning som hade kommit på det.
Planeten klarade sig i 30.000 år, då skedde en fasansfull händelse. En kraftig jordbävning bröt ut och elden tog sig ut ur sitt fängelse och satte eld på hela planeten, som blev ett brinnande inferno för allt levande, törstigt slukade elden Fafires skapelser.
När Fafires såg vad som hände med sin planet släppte den sista spärren till galenskapen. I sin sorg kastade han sig i elden och brann upp med sitt verk. Men planeten vägrade att slockna och torka ut som de andra planeterna brukade göra när de blev för varma. Det var som om den ville hedrade honom för att vara så nära att knäcka hemligheten.
Dussapes tänkte att om Fafires hade varit så nära lösningen måste elden vara hemligheten. Han tänkte att om elden kom utifrån inte inifrån skulle världen kanske överleva. Han placerade sin planet i närheten av Fafires planet, som senare fick namnet solen av människorna på Dussapes planet. Men han nöjde sig inte bara med det utan lät sin värld cirkulera runt Fafires planet, därför skulle aldrig hans värld bli för kall eller för varm på något ställe utan hålla sig runt en temperatur som skulle göra att världen skulle komma att överlevde.
Än en gång höll skaparna andan och väntade. Dussapes värld höll och när de växter som han hade skapat hade tagit sig började han skapa olika djur.
Under tiden hade skaparna försökt att skapa planeter på samma sätt som Dussapes, men alla hade de misslyckas. Avundsjukan hade växt till ett hat, som var så intensiv och fullt av ondska att det ledde till mord. De andra skaparna lade sig i bakhåll och dödade Dussapes, de slet sönder hans kropp och slängde den på Fafires planet.
Dussapes hade tretton söner, som svor att de inte skulle vila förrän de hade hämnas sin fader. Ett våldsamt och blodigt krig, som varade i 500.000 år, bröt ut mellan sönerna och skaparna som hade dödat deras fader. Bröderna förgjorde alla skapare som hade varit med i komplotten mot Dussapes, de skapare som inte hade varit med utan bara sett på under krigets gång slutade skapa världar. De ville inte fortsätta med det om det bara ledde till avundsjuka och mord, de valde att gå i dvala, för att vakna upp när deras sinnen blivit renade.
Bröderna bestämde sig att de skulle dela upp världen, så de gick ner på den och valde ut de platser de ville ha och skapa sina människor där. Människorna skulle senare komma att kalla bröderna för sina gudar.
Salishi, som var den vackraste och intelligentaste bland bröderna, ville ha ett folkslag som var lika fulländad som honom. Resultatet blev ett folkslag som han kallade alver, de var ett högrest, intelligent och väldigt vackert folkslag. Deras land blev Salis, ett skogsland som än i dag är orört vad gäller stora vägar och städer, alverna valde att leva tillsammans med naturen istället för att böja den efter deras vilja. De blev utmärkta jägare.
Gambrito, som var den äldste brodern, skapade ett högrest folkslag som utvecklades till utmärkta krigare. En dag när han gick runt för att se om han kunde hitta något ställe att skapa sina människor på fick han syn på ett landområde, som låg bredvid Salishis land, som han genast fattade tycke för. Han lät sitt folk bosätta sig där, landet skulle senare komma att heta Alkard.
Ramo blev fascinerad av havet och satte sina människor på en ögrupp som låg en bit utanför fastlandet. Dessa människorna utvecklades till utmärkta sjöfarare, de kallades ramoner. De skapade en flotta som aldrig har förlorat ett slag till havs.
Kal var tvärtemot sin broder Salishi när det gällde utseende, något hade blivit fel när har kom till, han var kort och kotryggig. Han valde att skapa ett folkslag som liknade honom, resultatet blev dvärgarna. Detta korta men starka folkslag utvecklades till väldigt duktiga smeder och senare skulle det visa sig att de var bland de grymmaste krigarna bland folkslagen. Kal valde att bosätta dvärgarna en bit ifrån de övriga folkslagen i ett bergigt landområde.
Somazar var en broder som aldrig gjorde något utan att tjäna på det. Därför blev det inte konstigt att så blev även hans skapelser. Detta folkslag, somarer, är de mest pengagiriga folkslaget av de alla, deras tro är pengar och de kan inte lita på varandra. De är de som har haft flest kungar eller andra liknande ledare. Ingen somar är född som inte skulle lura sin egen familj för att tjäna på det.
Rekur stod en dag på en står öppen slätt när en flock hästar red förbi honom. Han blev tagen med det samma och skapade ett folkslag som bokstavligen levde på hästryggen. Dessa, rehamer, blev ett folkslag som födde upp de ståtligaste hästarna i hela världen. Hästarna blev ett handelsbyte som stod väldigt högt bland de övriga länderna. Rehamerna blev även ett oslagbart krigsfolk på hästryggen.
Haumha var en stor vilde, men han hade ett gott hjärta. Han skapade ett storväxt folkslag, hauer, som blev krigsfolk. Deras land styr med militäriska metoder.
Wham skapade ett mystisk skogsfolkslag, liknande alverna. Dessa, whamasier, är ett småväxt folk med god hörsel och syn. De är utmärkta jägare. De har en grönaktig hud som skiftar i nyanser så att de blir så gott som osynliga i skogsområden.
Tihazi var en gud som höll heder högst av allt annat. Därför skulle även hans folkslag också leva efter det. En thiaer kan aldrig ljuga eller lura en annan människa, de skulle hellre dö. Det är det mest stabilaste landet av de alla.
Bey-Ar skapade ett folkslag som var storvuxna och håriga. De är väldigt snälla tills de får en anledning att ändra sig, då blir de bland de farligaste krigarna i världen med en ofantlig styrka. De heter Beyoer.
Palgo var den mest undersökande av bröderna. Han gillade att ta reda på saker och hur allt fungerade. Han valde att skapa ett litet antal människor som bosatte sig på en ö där de började skapa saker och ta reda på allt som gick. De blev även de bästa magiker.
Dirkashio var fascinerad av de djuren som levde redan på jorden och valde att inte skapa något folkslag. Istället blev han djurens beskyddare och han skapade även nya djur.
Zapatiho var den gud som skulle förstöra idyllen. Ingen av de andra bröderna gillade honom riktigt och han hatade dem. Han hade bara hjälpt sina bröder i kriget därför att han hade tyckt om sin far. Den broder han hatade mest var Gambrito. Zapatiho var väldigt egoistisk och ville ha hela världen för sig själv så han bestämde sig för att ta dö på de människor som hans bröder hade skapat. Han skapade de mest ondskefulla varelserna han kunde komma på och lät dem sprida sin mörka makt över hela världen, speciellt Alkard. De varelserna han skapade såg i stora drag ut som människor, men de hade en gråaktig hud, därför fick de namnet gråfolk, och helt svarta ögon. Dessa varelser, Gho-Shaoler, blev onda magiker och skulle bli Zapathios ledare på jorden. Han skapade även ett folkslag, gaarler, som var storväxta och hade ett förvridet utseende. Dessa två folkslag var rakt igenom gjorda av ondska och levde bara för att få plåga andra varelser.
Gambrito blev förbannad på Zapatiho för att han lät sitt folk förstöra friden som de andra folkslagen levde i. Han gick till Zapathio för att tala honom till rätta.
"Vad menar du med att förstöra världen, broder?", sa han.
Zapathio log hånfullt mot Gambrito.
"När en skapare skapar en planet bildar han ett paradis, en fullständig skapelse. Men om sex skapare skall finnas på samma planet blir det bara kaos, olika viljor som går mot olika mål. Då måste den starkaste skaparen få sina skapelser att överleva de andras skapelser. Annars blir det kaos. Jag kan inte hjälpa att ni inte kan skapa bättre ting."
"Om sex skapare skall ha en och samma planet är man tvungen att samarbeta inte motarbeta genom att skapa mera ondskefulla och grymmare skapelser än alla andra. Vi var överens att vi skulle dela vår faders planet tillsammans."
"Ni var överens, jag var aldrig överens. Jag har alltid velat att ha en egen planet och det kommer jag att få. Era ynkliga skapelser kan inte överleva mina."
"Vänta och se, du har underskattat våra skapelser, de är inte så svaga som du vill ha dem till. Vänta och se."
Zapathio började skratta.
"Skulle era skapelser skada mina. De är inte ens värda att leva som slavar."
"Du är mindre värd än svartsten. Dra tillbaka ditt så kallat folk."
När Zapatiho hörde ordet svartsten blev han som förändrad. Det var den värsta förolämpningen som skaparna visste. Svartsten var det som blev kvar när planeterna slog ihop och splittrades. Skaparna såg svartsten som beviset på deras misslyckanden och det skulle alltid finnas kvar och påminna dem om sina svagheter. Gambrito hade enligt skaparna kallat honom för den största misslyckade skapare som någonsin levat.
Zapathio skrek till och en kniv formades i ena handen och denna stötte han i bröstet på sin broder. Gambrito föll ner på knä, han tittade upp på Zapathio.
"Nu är du inte längre våran broder och du skall bli kallad den svarte för att jämnt påminna dig om att svartsten är värt mer än dig."
Med de orden föll Gambrito i dvala.
"Nåväl, den svarte skall jag kallas. Men jag kommer att krossa dig, dina bröder och era ynkliga skapelser."
Zapathio flydde innan de andra bröderna fick tag i honom. Han gömde sig, för att aldrig mer visa sig, i ett stort berg på den planeten som Dussapes hade skapat. Han lade ut en fälla som bröderna inte kunde ta sig igenom.
Bröderna lyckades med att hittade en väg in i berget som Zapathio gömde sig i. De tog sig in, men väl där inne utlöste Zapathio sin fälla. Han lyckades fånga dem och kapslade in dem i rubiner. De rubinerna blev kraftfulla magiska talismaner, så Zapathio använde deras magi för att kunna skapa fler svartfolk.
En natt hade Zapathio en dröm, en han aldrig skulle glömma. I drömmen stod han vid Gambrito, liggande på en bädd, fortfarande i den djupa sömnen. Gambrito vaknade och sa: "Jag kommer att få min hämnd. En man kommer att födas, och han kommer att utkräva sin hämnd mot svartfolken och med det kommer han att kräva sin hämnd mot dig. Hans envishet är fast som berget, hans styrka är lika oändlig som universum. Du kommer först se ditt folk bli slaktade till sista person och sedan kommer du sitta där ynklig och darra tills han kommer och dödar dig. Då har jag fått min hämnd, vad du än gör kommer detta att ske."
Efter den natten kunde Zapathio aldrig mer sova. Han blev som besatt av att skapa svartfolk i ofantliga mängder. Han tänkte att om alla andra folkslag var döda kunde ingen döda honom, för hans folk skulle inte vända sig mot honom. Det han inte viste var att ju fler svartfolk han gjorde ju sannare blev Gambritos förutsägelse. Tillsammans bildade de andra folkslagen en union och ett långdraget krig utbröt mellan unionen och svartfolken. Folkslagen spred sig och bildade nya folkslag.
Tillslut var Zapathio så svag att han föll i en liknande sömn som Gambrito. De rubiner som bröderna var inkapslade i försvann och ingen visste var de tog vägen.
Ett orakel lär ha sagt: "En efter en skall de förlorade gudarna komma fram, de kommer att ställa sig vid Gambritos sida och vänta på att han skall resa sig upp, ur sin sömn. Men innan han kan resa sig upp måste Zapathio dö. Ty det kan bara vara en av de sovande gudarna som vaknar och den som vaknar kommer att vara den allsmäktige guden. Måtte det vara Gambrito."

Nå vad tyckte ni? Är det rent plagiat eller är det något att fortsätta på. Den första boken kommer att handla om en pojke som blir föräldralös och kommer till en krigsskola och lär sig slåss. Det skall vara i stil med Robin Hoobs fjärrskådarna, men istället för lönnmördare blir han en svärdsmästare. Jag tänker inte göra huvudpersonen till en gud eller något liknande utan jag hade tänkt mig att han i slutstriden blir guds redskap.

Andra boken får huvudpersonerna höra om en ond herre som förpestar en stad. En av huvudpersonera får en ingivelse att de borde hjälpa till, de beger sig dit och försöker rädda staden. Där får de höra om gudarnas krig och det visar sig att den onde herren är en av Zapathios folk. När de räddar staden visar sig en av de andra gudarna sig för dem och säger åt dem att de är utvalda att kämpa mot Zapathio.

Tredje boken handlar om en hur gruppen tar sig till Zapathios berg och den slutliga striden kommer."