Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

Fantasy traditioner?

Jag vill ansluta till Nevyns tes om att fantasy till stora delar ligger i hur man läser det, men jag vill utveckla det lite grann.

Först och främst finns det alltid en underförstådd överenskommelse mellan författare och läsare. Ibland kan det vara att roa, ibland att upplysa, ibland att bekräfta. Ibland är överenskommelsen ganska väldefinierad - kriminalromaner till exempel ska handla om ett brott, hur det löses eller förhindras och mot slutet ska åtminstone läsaren känna till vem som låg bakom.

Denna överenskommelse är i fallet med fantasyn (liksom för science fiction) väldigt luddig. I stort sett är den att boken ska vara skriven skild från dagens rationalistiska världsbild, världen ska vara sammanhängande och följa en inre logik.

Kring detta kan sedan mängder med ytterligare krusiduller hängas på. Anser författaren att han eller hon skriver fantasy eller ej, eller läsaren att författaren ifråga skriver fantasy? Finns det varelser, saker eller företeelser som inte existerar i vår värld?

Vad gäller nyskapande böcker så är till sin natur få och sällan förekommande. Däremot kan man som nybliven läsare lätt uppfatta böcker som mer nyskapande än vad de är, och det kan mycket väl vara den mekanismen som ligger bakom när man tycker att ingenting är nyskapande eller originellt längre.

Lois Bujold har skrivit en tänkvärd essä om just detta, den finns att läsa på



Slutligen en kort och väldigt subjektiv lista på nyskapande fantasy, i betydelsen att de bröt ny grund i vad fantasy handlade om, dess teman eller hur den berättades. Dock kan de lätt uppfattas som stereotypa idag, då flera års senare utgivning följt efter i bräschen

_The Dying Earth_ av Jack Vance (på svenska som _Den döende jorden_, men jag vet inte hur bra översättningen är). Jag skulle hävda att dessa är den jämte Tolkien mest inflytelserika fantasyn som skrivits efter andra världskriget.

_Ill Met in Lankhmar_ och andra berättelser om Fafhrd och Grey Mouser av Fritz Leiber. Den första omformuleringen av svärd och svartkonstgenren.

_Conjure Wife_ av Fritz Leiber är troligen det första exemplet på nutidsfantasy.

Elric-böckerna av Michael Moorcock. Den andra omformuleringen av svärd och svartkonstgenren.

_Rats and Gargoyles_ av Mary Gentle, som öppnade upp den neogotiska trenden, som nu med _Perdido Street Station_ av China Mieville slagit igenom med dunder och brak.

_War for the Oaks_ av Emma Bull och _Our Lady of Darkness_ av Fritz Leiber, som kan sägas bilda de två motpoler inom vilka storstadsfantasyn finns (det finns en tredje, exemplifierad av Charles de Lints Newford-böcker, men där kan jag inte peka ut ett enda föregångsverk).

/Karl-Johan


Namn: Karl-Johan Norén
E-post: kjn@bredband.net
Tid: 10:38
Datum: 2003/03/21