Det positiva med typiska rasdrag är ju att författarna får det lättare - både med själva skrivandet och med att överraska.
Varför skrivandet blir lättare är rätt uppenbart - om man har ett färdigt folkslag slipper man skapa ett eget. Varje gång man tänker: "Oj, nu behöver den här scenen en dvärg. Hmm... äsch, det är lätt! Alla dvärgar är korta, har skägg, bär stridsyxa och är buttra men har ett hjärta av guld. Nu är jag klar med dagens arbete, när börjar Simpsons?"
Men att överraska är lite mer.. ja. I alla fall, om man efter femtusen sidor vant sig vid att Nynaeve rycker sig i flätan, blir man då inte totalt överraskad om hon istället springer och drar Egwene i håret?
Det skulle JAG bli, i alla fall.
Sedan framstår de karaktärer som inte är hundra procent likadana som alla andra som något slags orginal att sympatisera med / skratta åt.