Jag avskyr sorgliga slut för det gör ju så ont i ögona ... jag sitter inte och läser för att få lipa, asså. Det är faktiskt inte alls trevligt!
Det som gjorde mig mest ursinnig var kanske slutet på "Ringaren i Notre-Dame". Fy faaan vad sorgligt, buhuhu ... Jag kastade ifrån mig boken och hatade den en lång stund.
Tyckte inte om slutet i "Fionavars vävnad" heller.
Jag älskar däremot djupa slut. Älskade slutet i "Tigana" även om det inte var sådär helt positivt det heller.
Ett slut ska visserligen vara ett ordentligt slut på den historia som berättats - världen räddad, mördaren avslöjad, kärleksparet har bestämt sig etc - men samtidigt ska det påvisa att "allt" inte är slut där, så att man kan få tillåta sig att fantisera lite själv om en fortsättning. Det ska inte kännas som om samtliga (överlevande) nu lägger sig ner som bortkastade marionettdockor.
Eller ... äsch, nu blev jag lite fundersam. Återkommer någon annan gång ...