Om nu NÅGON inte skulle ha begripit det redan: Den här sidan är alltså en skämtsida och det är bara roligt om besökarna fattar det ... Det parodiska inslaget kunde kanske varit ännu tydligare.
(Hade det varit lika roligt om det varit en drift med islam eller judendom? Jag funderar.)
Religion känns på sätt och vis nödvändigt i fantasy eftersom religion alltid har följt med mänskligheten, i en eller annan form. Man kan i princip tala om religioner närhelst man är ute och klafsar i kunskapens utkanter (hoppsan, det här blev ett väldigt pompöst uttryck) eftersom man i brist på absolut kunskap måste börja gissa och tro. (Eller också upphöjer man vetenskapen, den rationellt undersökande, till egen religion där "kättarna" förföljs osv.)
Nåväl, för att formulera det bättre: närhelst känslor blandas in så börjar det bli lite religiöst. Och en fantasyhistoria utan känslor, utan tro, utan okunskap någonstans - är det lyckat? Jag tror knappt det. Berättelser behöver folk som har en övertygelse, oavsett vad den handlar om.
Däremot tycker jag att ALLA former av religion, inklusive fanatisk ateism, är intressanta att utforska så jag vill inte göra någon gradering. Jordan har en rätt trevlig variant, ja.
Och jag håller inte med om att det inte är religiöst i de böckerna, jag skulle vilja påstå att det stinker religion hela tiden - profetior, fanatiker för diverse trosinriktningar, fatalism, påbud och ceremonier till höger och vänster. Vad mer kan man begära?
Philip Pullman har också en intressant variant, en mer provokativ sådan skulle jag vilja säga.
Personligen tycker jag att mytologier är tråkiga - gillar inte Silmarillion heller - men jag respekterar dem som tycker helt tvärtom i det här fallet, så visst, kör på med mytologierna också. Fast det är ju kul om en fantasymytologi inte bara är en dålig plankning på en redan existerande mytologi ... jag gillar Pratchetts parodi ...