Okej då ... Jag har ändå nått nollpunkten för idag. :(
Jag var ute och rantade i datorns filsystem och råkade snubbla på det här. Det var en inlämningsuppgift till en skrivarkurs som jag halvhjärtat deltog i förra året. Uppgiften: skriv en inledning till en roman.
Eftersom läraren sade sig inte gilla fantasy så klämde jag i med denna lilla improvisation - ville testa en del uttryck som jag nog kan återanvända i andra sammanhang.
JAG har några små susningar om vad detta kan handla om och leda till, men det finns ännu ingen fortsättning skriven så vill någon ta över - varsågoda.
-----------------
Den morgonen var allt tyst i templet.
Yttergårdens porthalvor stod vidöppna och hängde på sina rostiga gångjärn som om de frusit fast. Inga besökare skyndade uppför trappan med klapprande sandaler, inga ljus brann innanför tempelrummets lackröda port. Templets fyra torn lyste likt solblekta benknotor i morgonens tilltagande skymning. Snart skulle regnet börja falla, men inte ännu. Grus och enstaka höstlöv låg fortfarande kvar på tegelpannorna, och vattnet i bassängen var spegelblankt mellan drivorna av murket bråte.
Men så kom dagens första vindfläktar över bergskammen, och spegelbilden i tempelbassängen darrade till och upplöstes i krusningarna. Sanden strömmade mellan stenplattorna och gled in genom en halvöppen dörr; en fönsterlucka i prästernas huslänga fick plötsligt liv och svängde mot en vägg, lika hastigt som om någon slagit till den. Smällen av en trasig träram studsade mellan gårdens väggar och fick en svag återklang i klockspelen, vilka hängde på varsin sida om själva tempelingången. Bjällrorna var fläckade av mossa där de hängde i sina urblekta, vävda band, men deras ton var klar.
Sedan blev det stilla igen. En råtta irrade ut ur tempelrummets mörker och sprang alldeles ljudlöst längs väggarna till stora porten, men ute på trappan hejdade den sig, gungade bakåt med kroppen och gjorde sedan en helomvändning så att gruskornen yrde runt svansen.
Den hade fått syn på en rörelse nere bland granarna. Tre män gick uppför den stig som ledde från byn längst nere i dalen. De hade just tagit sig upp genom trädbältet och närmade sig nu templet. Ledaren hade en lång stav till hjälp och koncentrerade sig på att hitta den lättaste vägen. Hans två yngre följeslagare var hela tiden tvungna att se på skogen och templet så att de emellanåt snubblade.
De hade alla utrustat sig väl, men var och en på sitt sätt. Ledaren hade en lätt ryggsäck och en kort sabel förutom sin stav. De andra bar ingen packning men däremot åtskilliga vapen - stora och små dolkar, långa sablar, en pilbåge och en klubba, allt instucket på lämpliga ställen bland bälten och remmar. Alla tre hade gula bindlar på höger arm, och alla hade den dimmiga blick som man får efter en lång tid av för lite sömn.
De två yngre männen kämpade båda för att inte flåsa, men det var svårt i den branta sluttningen. De hade svettpärlor i pannan när de nådde templets trappa
Men där stannade de. Den äldre såg på vart och ett av tornen, drog ihop ögonbrynen och granskade varje fönsterglugg noga. Han både såg och lyssnade, rörde ögonen åt sidorna och kramade hårt om sin stav. De andra två snodde runt åt alla håll och verkade häpna över utsikten, de blå bergskammarna, stenblocken och grantopparna nedanför deras fötter. Till sist vände sig den yngste mot sin ledare med ett förväntansfullt leende:
?Är det som du minns det??
?Nej.?
De gick vidare in på tempelgården. En av dem hasade över stenplattorna; han hade lite skoskav men ville inte visa det. Bassängen intresserade honom och han drog sig allt närmare vattnet. Den yngre gick snabbt fram till prästernas huslänga, sparkade upp dörrar, kikade in i fönsteröppningar och slickade sig om läpparna. Han var som en fågel som letar efter insekter bland barkspringor och skrymslen. Näsvingarna rörde sig när han drog in templets doft, smakade på den och funderade över den - tjärat trä, ruttnande bassängvatten och dessutom något eget som han aldrig råkat på tidigare. Han fortsatte att sniffa i luften.
Doften vek undan och svalare luft trängde in genom gårdsporten. I nästa ögonblick hörde han klockspelen viska. Något rasslade kring fötterna på honom och han vände sig om.
?Vad var det??
På andra sidan bassängen stod hans bror, och borta vid tempelrummets port var deras ledare. De stirrade båda på honom.
?Det var vinden?, sade ledaren som stod med en hand på tempelportens handtag. Han hade lutat sin vandringsstav mot ytterväggen och lagt ifrån sig ryggsäcken.
?Eller en råtta?, sade brodern.
?Det kändes som om det var något annat?, sade den unge mannen och hade slutat att le. Nu var det inte roligt att utforska prästbostäderna längre. ?Vi måste sätta igång snart.?
Som svar fick han gnisslet från en dörr och en svag duns. Hans ledare hade plötsligt stängt in sig i templet. Ynglingen rynkade pannan och satte efter, men hans bror spärrade vägen för honom och tog honom i armen.
?Låt honom vara ensam. Jag såg att han ville det.?
Då lutade sig ynglingen fram, såg sin äldre bror rakt i ögonen och sänkte rösten som om de varit omgivna av tjuvlyssnare:
?Det kanske inte är så ? lämpligt. Du vet vad jag menar.?
?Han är på vår sida nu! Han sviker oss inte!?
?Tror du ja. Trodde kanske han också, innan han kom hit. Men du vet vad man säger om det här stället. Det släpper aldrig greppet. Är du verkligen säker på att det har släppt HONOM??
Ynglingen lyfte sin knutna näve framför sin brors ansikte och tycktes hålla i något. Han höll så hårt att hela armen började darra.
...