För det första: Det där med att trampa neråt det stämmer egentligen inte i min pappas fall. Det är bara ett sådant bra uttryck att jag var tvungen och ha med det. Han hade helt eneklt tur, dom genomförde en stor centralisering där lokala ekonomichefer kickades och allt centrerades till huvudkontoret. De tre som var bäst fick stanna kvar. När sedan en av dom gick i pension så genomfördes ännu en centralisering, den ena av de två kvarvarande ekonomicheferna omplacerades och Bosse blev ensam kvar.
"Man ska ha allt - karriär (utan att behöva trampa ner någon, försök göra DET), familj, massor av vänner, en eller flera intressanta och personutvecklande hobbies, en ordentlig utbildning och arbetslivserfarenhet."
Kallar du det där för ambitioner? Att få ett idealiskt socialgrupp 2 liv? Jag tror inte ens jag VILL ha en personutvecklande hobby!
De ambitioner jag har är att bli någon, inte bara vara en siffra i statistiken. Jag vill bli företagschef, eller statsledare, eller den stora generalen som räddade Europa från ryssarna, eller vad som helst! Inte bara en vanlig medelklassare som jobbar 10 timmar per dag och skjutsar sina barn på fotbollsträning. Jag vill bli ihåg kommen, om än bara som en fotnot i en bok 2030-talets ekonomiska utveckling.
Det är vad jag kallar ambitioner.
Vad jag menade med att män har mer ambitioner så tror jag att fler män _vill_ bli chefer och de är beredda att kämpa _hårt_ för det. Det kanske bara är en villfarelse.
Angående stress: Varför stressa? Man får ju inte mer tid av att gå omkring och vara uppstressad, snarare tvärtom.