Men att delta i konfirmationsundervisning kan ju vara ett sätt att känna efter om man delar kyrkans värderingar eller ej. Egentligen är ju ingen tvungen att gå igenom själva konfirmationen även om man deltagit i undervisningen.
Å andra sidan kanske det inte är så lätt att stå emot släktens förväntningar när man väl kommit så långt...
Jag tyckte om min konfirmation. Det var runt 1980 tror jag ... Läsningen under vårterminen var supertrist men under intensivläsningen i juni blev det väldigt roligt. Jag blev sedan kvar i Kyrkans Ungdom i flera år och det var också lajbans.
Förr i världen brukade ju konfirmationen vara en slags första myndighetsdag och då var det naturligt att man fick presenter och sådant där. Lite synd är det kanske att de som valt bort konfirmationen inte fått något ateistiskt alternativ, för det är ju så långt till artonårsdagen ... Mer ceremonier åt folket! Jag tror faktiskt på ceremoniers kraft (ej mystisk) såsom ett sätt att skaffa sig lite styrsel i tillvaron. Allt kan ju inte vara vardag jämt, man behöver anledning att fira. Fira på ett roligt sätt, menar jag ... eller få ordning på det mentala kaos som inträffar vid exempelvis ett dödsfall.
Detta var en något vimsig utläggning om varför man får presenter på konfirmatinen. Det har alltså egentligen ingenting med kyrkan att göra.