Nytt inläggBesvara inläggetLista inläggTill välkomstsidan

To be or not To be?

Eftersom folk verkligen är intresserade så kör vi på. Tänk på att svara under den här rubriken. Om den här rubriken är nära tat åka ned i arkivet så tar jag eller någon annan och flyttar upp den genom att skapa en ny. INGEN ska skapa en ny innan det verkligen behövs.

here we go...

-----


Kapitel 1 (Ugglan)

Det var rätt sent på året och träden hade redan börjat fälla sina gyllene löv. Det var också rätt sent på dagen, skymningen skulle snart sänka sig över den lilla byn tillsammans med all den ondska som lurade där ute. Men detta kände inte gamle Krober till, hade han vetat vad som verkligen fanns där ute hade han inte spatserat runt sina ägor och betraktat dem så gillande. Allt var färdigt inför den kommande vintern så det var inte mycket jobb som återstod. Han och hans folk hade verkligen jobbat flitigt under hösten.
En extra kylig vind blåste plötsligt upp och fick honom att huttra. Kylan fick honom att känna sig illa till mods och han skulle just vända sig om och gå tillbaks till stugans värme då han kände en stadig hand på sin vänstra axel.
?Ursäkta mig? sade personen som han fick syn på när han väl återhämtat sig och vänt sig om ?jag menade inte att skrämmas? försäkrade mannen.
Krober kunde fortfarande inte få fram ett ord, så rädd var han. Till slut tog han mod till sig och öppnade munnen för att tala, men främlingen avbröt honom.
?Kan du säga vilken väg jag ska ta för att komma till palatset??
?Palats? Här finns inget palats??
?Åh, ursäkta? sade främlingen och strök förläget den biten av sitt långa skägg som hängde ut under den stora hatten som var neddragen halvt för ögonen ?slottet menade jag ju förstås!?
?Slottet?!? utbrast bonden ?det finns inget slott inom flera dagsmarscher!?
?Herrgården då?? undrade främlingen nervöst ?Edvinssons residens??
?Ah, nu förstår jag? sade bonden ?ni är verkligen inte härifrån, va??
?Nej, det kan man lugnt säga? sade mannen tungt.
?Ingen kallar dem egentligen Edvinssons häromkring för den delen?? sade bonden ?hur som helst så är de inte långt dit. Följ bara den här vägen ned till??

Efter det underliga mötet skyndade sig mannen vidare åt det håll bonden sagt. Han brydde sig inte ens om att tacka för hjälpen, men det var ju ont om tid. Bonden hade då rätt i ett avseendet att det inte var långt till platsen han nämnt. Däremot syntes inte något form av vettig bostad till. Det enda han kunde se som ens visade tecken på civilisation var dörren som fanns mitt i en massa annat. Det var nog bäst att knacka på och fråga efter vägen på nytt. Om det nu kunde tänkas bo någon på en sådan plats.

De gamla böckerna låg uppslagna lite hur som helst framför Ralf som gjorde sitt bästa för att förstå sambandet mellan dem. Det rörde sig om historieböcker från hans farfars tid, böcker som hans nu bortgångne fader tagit med sig hem efter sin långa oförklarliga resa. Fadern hade helt enkelt fått för sig att söka äventyr under sin ungdom, sedan hade han bara gett sig av för att några år senare komma hem med en gravid kvinna i sällskap. När Ralf sedan föddes dog modern och han hade fått klara sig själv med fadern tills även denne var borta. Visst var det tufft att leva utan föräldrar sedan en ålder av femton, men alla hade varit snälla mot honom här i byn. Dessutom kändes det skönt att han i alla fall visste vilka hans föräldrar var, vilket inte var en självklar sak genom hans familjehistoria. Vem hans farfars far var kände ingen till, men Ralf själv hade en del aningar. Synd bara att det var så ont om anteckningar kvar efter det att Landalf omkom i kriget mot Gurkh-Bell. Förutom farfarsfadern så var dessutom farmodern okänd, inte för att Ralf förstod hur man kunde ha svårt att identifiera den saken, men hans farfar hade visst varit lika kvinnotokig som Ralfs far sades ha varit under sina äventyrsdagar. Det verkade nästan som om det draget var ärftligt?
Plötsligt knackade det på dörren och han skyndade sig för att öppna. Släktforskning var inte så intressant som han hade hoppats i alla fall.

Kapitel 2 (Ugglan)

?Ursäkta mig? sade främlingen utanför när Ralf öppnade dörren ?kan ni vara så snäll och säga mig var jag kan hitta Edvinssons??
?Det skulle väl vara jag, det? sade Ralf aningen förbryllat ?men vem är du??
?En vän till familjen, kan vi väl säga? sade främlingen, och såg allmänt förvirrad ut. Han hade visst svårt att tro Ralf.
?Jag råkar vara den enda levande släktingen? sade Ralf hälften roat, hälften oroad ?var det något annat du ville??
?Du?du är Ralf Edvinsson?? undrade främlingen.
?Det är jag det? sade Ralf och synade den andre ?du kommer inte härifrån, va??
?Nej, dom säger det? sade främlingen och klev in genom dörren när den andre gjorde en artig, inbjudande gest ?jag menar? jag verkar visst sticka ut lite här i trakten.?
?Det kan man lugnt säga? sade Ralf och såg på den gamle som hade fullt upp med att ställa undan en stor stav innanför dörren till arbetsrummet de just klivit in genom. De kunde ju inte stå i hallen och prata.
Ralf fortsatte prata medan den andre tog av sig hatten ?du är inte möjligtvis någon sådan där trollkarls-gubbe som kommer hit till byn bara för att ta iväg mig på ett sådant där äventyr som jag knappast kommer att överleva??
?Va?? undrade främlingen.
?Jag menar, du verkar stämma in exakt på den där Landalf-figuren som stack iväg med farfar. Han hade också stav och hatt??
?Unge man?? sade främlingen ?svampen har också en hatt, men den kan inte trolla för det. Det här är för den delen inte en magisk stav.?
?Inte?? undrade Ralf och stängde dörren ?varför släpar du då omkring på den då??
?Möjligtvis på grund av min ålder?? sade mannen och såg gammal ut.
?Det förstås? sade Ralf ?men det var väl lika bra det.?
?Vad var lika bra??
?Att du inte är en trollkarl som kommer hit för att locka ut mig på äventyr? sade Ralf ?jag är inte ett dugg intresserad av sådant där.?
?Vänta nu lite? sade främlingen ?jag sade visserligen att jag inte var en trollkarl, men jag är nog rädd att du får komma med mig i alla fall.?
?Jag har ju ingen dolk eller något, så det finns ingen anledning att det skulle vara just jag? sade Ralf ?förresten trodde jag att dolken var oskadliggjord??
?Det här har inget med dolken att göra. Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte vad som blev av den överhuvudtaget. Antagligen är den mycket riktigt oskadliggjord, som du säger.?
?Och vad har jag med saken att göra??
?En ny fara hotar världen och jag tror att du är den ende som kan göra något åt det? sade främlingen med extra effektfull röst ?du förstår? du har Edvins blod i dina ådror. Edvin hob-blod.?
?Hob-blod?? undrade Ralf ?är det farligt??
Främlingen suckade halvt förskräckt vid den dumma frågan och sade sedan ?nej, det är inte farligt. Men det är ärftligt, och du är den ende som har det rätta blodet!?
?Det rätta blodet för vad?? undrade Ralf, som vid det här laget måste erkänna att han började bli lite intresserad.
?Som vi vet försvann hoberna spårlöst vid något tillfälle??
?Vilket tillfälle?? undrade Ralf.
?Om vi visste det så vore de inte spårlöst försvunna!?
?Ah??
?Hur som helst, jag kan inte berätta allt för dig. Inte här och nu? sade mannen ?vi måste se till att komma iväg till Hellklöven innan nästa fullmåne, annars??
Just då började det höras ljud ute i natten, folk vaknade och det lät som om de sprang fram och tillbaka som galningar utan anledning. Det fanns säkert en anledning till det, men Ralf var inte säker på att han ville veta vad det var.
?Oh, nej!? utbrast mannen ?det har börjat! Vi måste härifrån. Ingen här är säker så länge du är kvar!?
?Varför skulle jag komma med dig?? undrade Ralf ?jag vet inte ens vem du är!?
?Om det nu gläder dig så mycket så kan du kalla mig för Kolgin? sade främlingen och började gå mot dörren. Ute i natten lät det som om det gick våldsamt till, vad det nu kunde vara.
?Vänta!? skrek Ralf ?menar du att farfar Edvin var släkt med hoberna?!?
?Det är ju det som är hela poängen, pojk? sade främlingen på det typiska förnedringsviset, medan han öppnade dörren som ledde ut i korridoren.
?Så du menar att du känner till saker om min farfar?? frågade han istället. Det här kunde bli mycket bättre än tråkig släktforskning som annars skulle få honom att sitta inne hela vintern.
?Inte så mycket mer än de flesta? sade främlingen ?men lite mer??
?Ok, ok. Jag kommer med!? sade Ralf som plötsligt gripits av lust att inte sitta stilla hela vintern och läsa historieböcker.
Då plötsligt hördes en ljudlig smäll och en sval vind letade sig in i rummet som för att berätta att någon stod vid ytterdörren.


Kapitel 3 (Blue Wolf)

Mitt i dörröppningen, i en virvel av torra löv, uppenbarade sig en fasanfull varelse.
Den var svart, slemmig och vagt människolik. Den hade fjälliga vingar som den fällde ihop pa ryggen och dess ondskefulla röda ögon glodde illvilligt pa de olyckliga männen framför honom.
Ralf började backa langsamt bakat, samtidigt som kolgin gjorde likadant med staven utsträckt framför sig, han hann ta tre steg inan han backade in i ett bord fullt med böcker. Han trevade bakom sig efter nagot att kasta, fick tag i en bok, och slungade ivägde iväg den.
Nu bör kanske nämnas att trotts at Ralfs förfäder haft en ganska blygsam del i historien, sa hade de inte valt att bli dokumenterade i särskillt sma volymer direkt.
Boken träffade varelsen mitt mellan ögonen med ryggen först och slog den medvetslös till golvet.
"Oj" sade Kolgin när han repat mod igen, "vad var det där?"
"Edvin gillade stora böcker med metallinfattningar" svarade Ralf kort, "vad är det där?"
"Det är nagon slags demon" sade Kolgin som om det vore den självklaraste saken i världen.
"Jaha, och vad gör vi nu?"
"Om du inte vill stanna och vänta pa att han här vaknar" Kolgin gav varelsen en spark, "eller pa att hans sextio sadistiska syskon ska komma och leta efter honom sa far vi nog ge oss av genast."
Ralf hade inga invändningar mot detta...


Kapitel 4 (Kire Dvärgstjärna)

Även fast Kolgin gång på gång uppmanade Ralf att fly så var det något som höll den unge pojken fast. Ralf, vars panna nu var fylld med svett, stod paralyserad av skräck i stugans bortersta hörn. Demonen fyllde den lilla stugan med sin vämjeliga stank och värmen som dess kropp utstrålade gjorde att luften omkring den kändes som om den stod i brand.

- Pojk, vad är det för fel på dig? skrek Kolgin desperat. Om du inte gör något så är vi båda förlorade! För guds skull, gör något!!!

Orden slog mot Ralf likt vågor mot en klipphäll och slet honom upp ur den trans han befann sig i. En glöd tände sig i Ralfs ögon och hans ögon brann av en hämnd så uråldrig som universum själv. Sekunderna senare dök ett litet leende upp på Kolgins läppar. Tyst som vinden viskade han:

- Tiden är inne, kraften har än en gång vaknat...

Demonen, som nu befann sig endast ett par fot från Ralf, blev lika skrämd av glöden i pojkens ögon som Kolgin blev förtjust. Han avbröt tvärt sin attack och försökte fly mot dörren. Trots sin enorma storlek var han anmärkningsvärt snabb, dock inte tillräckligt. Likt ett trängt djur, vars enda chans till överlevnad är attack, störtade Ralf efter demonen, grepp tag om dess nacke och vred om demonens vårtiga nacke lika enkelt och instinktivt som om han gjort det ett flertal gånger tidigare.

Monstret föll dött till golvet och sekunderna senare gjorde även Ralf det. Kolgin, som förfarade att båda var döda, rusade fram till Ralf och försökte skaka liv i den unga pojkens kropp...

To be continued...


Namn: Ugglan
E-post:
Tid: 00:12
Datum: 2003/05/22