Kapitel 11 (Svansi)
"Det är orättvist!" tjöt Lord Kire" Jag vill också använda "Boken"."
"Såja, lugna ner dig nu", svarade Lord Elfendale med himlande ögon.
"Du har inte förstått det här än, eller hur?"frågade en irriterad Lord Emil.
"Förstått vad?"frågade Lord Kire med trumpen min.
"Att det är de "Äldsta" som har tillgång till "Boken"", svarade Elfendale.
"Men oficliellt så har alla tillgång till...", men innan Kire hunnit tala till punkt avbröt Lord Emil:
"Det är och förblir de Äldsta som bestämmer. Du är alldeles för ung för att förstå den komplexa "Boken"."
"Men den där slusken Lord Svansi har ju tillgång till den!", fullkomligen tjöt Kire.
"Men han är också MYCKET äldre än vad du är, och så är det han som förvarar boken i skattkammaren.", svarade Lord Elfendale tålmodigt.
Sedan boken anlänt hade många sådana här pakter samlats för att smida ränker, och de Yngsta flochades hos de mer erfarna Yngre, det vill säga de Yngsta som inte slickade de Äldstas stövlar. "Boken" gav alltid upphov till avundsjuka.
Och allihop ville lägga vantarna på "Boken".
"Det är...",började Emil, men han avbröts av Lord Elfendale:
"...där som du kommer in i bilden. Vi har ett litet uppdrag åt dig"
Med detta så visade Lord Elfendale tydligt att det var han som styrde och ställde här.
Efter att de berättat planen så lämnade Lord Kire, Elfendale's arbetsrum för att fortsätta sina studier, men Lord Emil stannade kvar.
Flinet på Lord Emil's läppar var minst sagt stötande tyckte Elfendale, så han sjasade snabbt ut den något förvånade rådsmedlemmen ur sitt rum.
Väl ensam så tillät Lord Elfendale sig ett brett leende. Snart skulle "Boken" vara hans och inget skulle kunna spåras till honom...
Kapitel 12 (Eowyn)
Paxs knackade på porten med sin blåfrusna hand. Knack, knack.
"Släpp in mig!"
En tung suck och en chans att hämta andan, sedan skulle hon fortsätta att bulta på dörren. Som så många andra gånger. Vad var det med folk? Hade de något emot kvinnliga soldater, eller vad då? En kvinnlig legoknekt dör väl lika bra som en manlig, om inte bättre. Paxs stönade och höjde handen för att fortsätta bultandet. På sådana här stora borgar kunde man bulta i timmar innan någon hörde en...
Ekporten öppnades hastigt, och en berusad soldat gav henne ett ostadigt leende.
"Hej", sade Paxs osäkert, och sänkte snabbt handen.
"Och va' ha' vi hä', r'å?" frågade den berusade mannen flinande. "Jag schlå... sclhår va' om at'tu..."
"Jag hörde" sade Paxs och avbröt honom hastigt, "att ni behöver folk, och jag söker värvning. Till Baron Felhands kompani, är det här?.." Hon såg misstänksamt på det lilla av (den smutsiga, ostädade) borgen som hon kunde se bakom mannen. Soldaten klappade tafatt på dörrkarmen han lutade sig mot.
"Jajamänschan! Damen lilla! Detta är..", soldaten gjorde en svepande gest med ena handen vilken fick honom ur balans. Mannen ranglade några steg bakåt och sedan ett par framåt, och svajade illabådande där han stod. "Detta är baron Fshcelhand's boning åh kompani..." Han tystnade, och tycktes begrunda detta ett stund.
"För tillfälle' något ur balansch..." tillfogade han muntert.
Det var gryning. Det svaga solljuset glittrade i frosten och på de bakfulla soldaternas rustningar. Morgonen genomljöd av tjänarfolkets prat och soldaternas svärdsklink.
Borta vid övningsbanan hade man just bett Paxs visa vad hon gick för. Missmodigt betrakade man nu resultatet. Ett par meninga fnissade, och andra klappade förstrött i händerna.
"Det är bra", mumlade av stalpojkarna till henne där hon låg, "allt kommer att bli bara fint."
En av de tidigare nämnda meniga brast ut i gapskratt.
"Tja..", sa en rödhårig underkopral tankfullt, "hon var åtminsonde ärlig..."
"Ärlig? Hon är förbannat grön, kopral, och det är på mer en ett ställe, snart."
Kapitel 13 (Blue Wolf)
Ralf sag till att ha elden bakom sig och försökte ocksa att se till att vara sa diskret som möjligt där han sprang mellan husen, grus knastrade under fötterna pa honom.
Pojken kutade förbi en smal passage mellan tva hus. När han hörde upphetsade röster en bit längre fram tog han nagra steg tillbaka och gömde sig i gränden.
Ralf väntade pa att byborna skulle försvinna. precis när han ansett att kusten var klar och skulle ge sig av kom nagon bakifran och lade sin arm runt halsen pa honom, och sin hand över hans mun.
"Lugn pojk", sa en bekant röst. "Var tyst."
Greppet om Ralfs hals släpptes, när han vände sig om visste han redan vem han skulle fa se.
Kolgins mantel var svedd i kanterna och hans har var rufsigt och sotigt.
"Är du oskadd pojk?" Fragade han.
"Om JAG är oskadd?" sa Ralf misstroget. "Är DU oskadd? Var det du som startade den där branden?"
Kolgin nickade till svar.
"Det är av största vikt att vi lämnar den här byn sa fort som möjligt, det är inte bara byborna som är ute efter dig!"
"Vilka mer?" Undrade Ralf nyfiket.
"Det finns inte tid att förklara nu", sa Kolgin stressat. "Lat oss sätta oss i säkerhet utanför byn först."
Pojken och den gammle mannen lämnade sitt gömställe och smög längs gatorna mot bygränsen. Där fanns ingen att försöka hejda dem. Snart hade de lämnat byn bakom sig, med eldsskenet som en skinande gloria ovanför.
Kapitel 14 (Emil)
Kolgin och Edvin sprang stressat genom skogen. Kolgin hade bestämt hävdat att han visste en farm där de kunde stjä.. Ehm, låna ett par hästar. Snart var de naturligtvis helt vilse och Edvin kände sig lite skrämd i en skog där vargarna hördes yla mot månen och vinden susade i grenarna. Varje gång han hörde en rörelse hoppas han till och när han fastnade med foten i en rot och föll pladask i vad som föreföll vara en lerpöl trodde han att någon gripit tag i foten på honom och skrek högt.
"Håll tyst Pojk!" snäste Kolgin.
"Förlåt" mumlade Ralf urskuldrande.
Ralf försökte torka bort leran från sina kläder och insåg då att det inte var lera utan avskrädet från en häst.
"Hörru!" viskade han till Kolgin, "Jag ramlade just i hästskit så det borde finnas någon i närheten."
Innan Kolgin han svara delade sig stigen i en liten glänta där en lägereld muntert sprakade. Runt om elden syntes stod ett par bänkar och utanför dem stod två tält upprest med tre hästar bundna utanför.
"Perfekt Pojk!" viskade Kolgin, "Vi tar, ehm lånar hästarna och maten."
"Så kan man väl bara in göra!" utbrast Ralf.
"Det kan man visst..."
Snart var grälet i fullgång men avbröts tvärt av att någon svingade sig ner precis lagom för att träffa med varsin fot på Kolgin och Ralfs bröstkorg. De föll till marken med ett skrik och såg på när främlingen drog sin dolk.
"Vad har vi här då?" undrade han med ett elakt leende på läpparna. Sedan vände han sig om och ropade.
"Det är fritt fram, Bygg!"
En stor figur klädd i päls hoppade fram ur buskarna och tittade misstänksamt på dem.
Kolgin lyckades stamma fram något om att de råkat tända på ett värdhus och var på flykt undan ett par arga bönder. Den smale mannen med dolkens ansikte såg en stund strängt ut men sedan skrattade han och hoppade undan.
?Ni låter som vår typ, ni! Tillåt oss att presentera oss! Jag är Väv Nad och det här är??
?Bygg Nad? fyllde den andre i, ?Som ni förstår är vi bröder. Vi fick lite problem med affärsinnehavarna i vår stad så vi är på jakt efter? Låt oss säga nya investeringar. Skulle ni ha något emot att dela en måltid oss??
Kapitel 15 (ugglan)
Bröderna Nad var trots deras yttre ett ganska trevligt par och de bjöd gärna av det grillade vad-det-nu-var som var härligt nygrillat över elden i gläntan. Hela tiden skämtade och stojjade de båda bröderna och Ralf upptäckte till sin förvåning att han hade det rätt trevligt. Han skulle just till att, på ett mycket vänligt sätt, fråga vad det var de åt då Kolgin hann före med en annan fråga.
"Varför har ni tre ridhästar på två personer?" frågade han.
En av de två bröderna rapade ljudligt och log sedan fånigt.
Plötsligt hördes ljud en bit ned för stigen och Kolgin greps genast av rädsla. Det kunde mycket väl vara demonerna som börjat leta genom omgivningen efter den Ralf som inte fanns i byn längre. Han såg sig förskräckt omkring för att till slut stanna med blicken på den plats där bröderna Nad nyligen suttit.
"Det här bådar inte gott" var allt han sade till Ralf.
Kapitel 16 (Kire dvärgstjärna)
De två karismatiska bröderna visade sig vara två riktiga fegisar, de befann sig nämligen ungefär femtio meter längre ned på stigen och avståndet ökade avsevärt för varje sekund som gick.
"Inte kan man tro att två råbarkade sällar som de där två skulle visa sig vara så ynkliga kaniner!" sa Kolgin med ett oroväckande darrig röst. Förmodligen var han minst lika rädd för vad-det-nu-var ute i skogen som bröderna Nad. På andra sidan brasan satt Ralf likblek och tystare än vinden.
Ett par minuter satt de både som förstenade med öronen på spets. Efter vad som kändes som en evighet bröts tystnaden av ett ohyggligt vidrigt vrål. Djur och fåglar som legat och sovit i den stillsamma skogen slets abrupt ur sin djupa sömn och plötsligt myllrade skogen av djur på flykt från vad som skulle kunna vara ondskans härskare själv. Ljudet lät som det härstammade ungefär halv fjärdingsväg söderom lägret. Kolgin och Ralf for upp på fötter, båda likbleka och ymnigt svettandes.
"Pojke, kommer du ihåg vad du gjorde i stugan senast vi stötte på en demon?" frågade Kolgin desperat
"Ja-ja-jag har ingen aning" fick pojken framstammat. "Allt som hände den kvällen är skylt i dimma"
"Då har vi ingen annan utväg än att fly för våra liv" sa Kolgin med en skräckfylld men ändå myndig röst. "Pojke, sadla hästarna snabbt som ögat medan jag packar ihop våra saker. Och se för guds skull till att släcka brasan! Vi behöver inte skylta med vart vi är!"
Under minuten som följde utfördes antagligen vår tids kvickaste - och hafsigaste - uppbrytning. Kolgin rafsade snabbt ihop allt av värde medan Ralf slarvigt sadlade hästarna. För var sekund som gick kom oroligheten närmre lägret och för var sekund som passerade blev Kolgin allt blekare.
"Pojke, det är dags. Rid som aldrig förr, rid för allt du är värd och allt du håller kärt. Om demonen skulle hinna ifatt oss så rid på, det är min uppgift att skydda dig. Du är alltför viktig för att stupa i en skogsglänta."
Med dessa ord ringandes i öronen red Ralf och Kolgin ut i den becksvarta natten med endast stjärnorna och hörsel som orientering...
Kapitel 17 (Svansi)
Pojken var i det stora hela väldigt nöjd med sitt utseende. Han var lång och gänglig, med rak rygg och välutvecklade muskler.
Men det han var speciellt förtjust i var sitt vågiga, blonda hår och sina ljust blåa, perfekt seende ögon.
Det enda som denne pojke INTE gillade hos sitt utseende var det där förskräckliga ärret som satt strax över höger ögonbryn, ett ärr i form av an liten åsna.
Han hade fått det ärret i en båtolycka när han var spädbarn, en båtolycka som hans föräldrar dött i...
Men äntligen så lämnade han nu sin mormor och morfar för att söka upp sin gammelfarbror som var ute och äventyrade någonstans...
Rarry Hotter var fortfarande bara elva år gammal, men redan redo för äventyrarlivet(trots alla minusmodifikationer för låg ålder...) och han vandrade nu vägen fram mot sitt mål...
Kolgin.