Kapitel 18 (Blue Wolf)
Ralf red för allt vad tygeln höll, med kallsvetten rinnande som ett isande strak längs ryggraden.
Han kunde höra brakandet och rasslandet fran varelsen när den kastade sig fram genom undervegetationen snett bakat till höger om stigen de red pa.
"Kolgin, är du kvar?!" Ralf var tvungen att vrala för att överrösta ljudet fran hästarnas hovar.
"Rid pa pojk!" Skrek Kolgin till svar, "sakta inte in, vänd dig inte om."
Ralfs häst frustade i protest när han manade pa den ytterligare.
Kolgin spanade ut i mörkret. Mot knakandet som monstret gav ifran sig rakt till höger om honom. Den sprang jämsides med hästen han nu försökte sporra att springa fortare.
Det var nästan kompakt mörker inne bland träden. Men Kolgin tyckte att han kunde urskilja ett avlangt huvud, nagonting spetsigt och nagot som glimmade.
En Zathyr! En monstruös skogsbest, nu kunde det inte bli värre!
"Ralf!" Hojtade han, "Du maste fortsätta söderut, mot havskusten. I havsklippstaden fins en man som heter Wilgot. Hitta honom!"
Hur ska jag göra för att rädda....
Den gammlas tankar avbröts när varelsen hoppade ut ur skogen, slog honom ur sadeln och drog med honom in bland träden pa andra sidan.
Ralf var sa genomfrusen av skräck att han knappt märkte hur skogen sakta glesnade och att ljuden fran varelsen hade tystnat. Det enda som hördes var ljuden fran hästarna.
Med ens tog skogen slut, övergick i slättlandskap under en bländande halvmane.
Hästen fortsatte en bit innan Ralf fick stop pa den.
Han vände för att dela sin lättnad med kolgin.
En herrelös häst kom springande ut ur skogen. Kolgin satt inte kvar...
Oro och förtvivlan tog genast tag i i pojken.
"Kolgiiiiiiiiin!!!" Skrek Ralf för full hals.
Namnet ekade tillbaka fran skogen.
Kapitel 19 (Ugglan)
Natten låg stilla och tom, vilket ledde till att Ralf kände ungefär på samma sätt. Men det var innan han fick syn på varelsen som kom ut ur skogen. Den kom långsamt fram mot honom och den tycktes halta en aning, men det rådde inga tvivel om att det var Zatyren som nu hade siktat in sig på honom. Plötsligt vred den på huvudet för att se in i skogen där bakom samtidigt som den gav upp ett fruktansvärt skri som fick Ralfs häst att stegra sig. Genast prasslade det till i buskaget vartåt Zatyren gett upp sitt skri och någonting började komma ut. Tack vare hästens eget initiativ försvann Ralf tillsammans med sina fyrbenta vänner söderut genom natten innan Ralf fått någon bra bild av den andre Zatyren. Inte för att han ville ha det. Han var tvärtom ganska glad att slippa se fler av dem. Han var för den delen glad att vara på väg från dem. Men Kolgin? Stackars Kolgin.
Staven slog obarmhärtigt ned mot Zatyren utan någon som helst hänsyn. Försiktigt steg den gamle undan och lät monstret dö av sina plågor medan han själv satte sig ned för att se om sina sår. Att de dumma Zatyrerna aldrig lärde sig att inte döma sitt byte efter utseendet. Och nu hade han dessutom blivit av med sin häst. Perfekt! Kolgin lade sig ned och såg upp mot de glittrande stjärnorna som spred ut sig över hela den mörka natthimlen. Han suckade till lite lätt och satte sig sedan försiktigt upp. I månskenet upptäckte han att hans hand var färgad av något mörkt som även visade sig vara klibbigt när han kände på det. Blod. Nu gällde det att komma iväg innan demonerna fick upp lukten.
Kapitel 20
Hans huvud var djupt nere i leran. Stanken av blod omgav allt.
Han tog sig langsamt upp pa benen och slängde en blick omkring sig.
Döda kroppar, lemlästade. En stor delvar hans vänner, men det fanns kroppar som inte var mänskliga där.
Nederlaget hade varit stort för bada sidor. Om nagra hade överlevt sa hade de flytt.
Han drog sitt svärd, det var splittrat.
De hade mött en varelse de alldrig sett förut, svärdet hade splittrats mot dess rakbladsvassa fjäll. Varelsen hade gett honom det djupa rivsar som glittrade rött pa hans bröt innan han satte eld pa den med magin.
Han gick omkring bland kropparna. En stor lättnad kom över honom. Ileria hade överlevt och fanns inte här.
Han hörde nagot brevid sig. En av bestarna rste sig med blottade tänder.
Han drog svärdet reflexmässigt, men slängde sedan iväg den kluvna klingan. Hans enda chans nu var magin.
Medan han sökte inom sig efter den vilda, okontrollerbara kraften sa skrek nagot inom honom att han var för svag.
Han skjöt undan rösten och koncentrerade sig pa den analkande varelsen.
En blixt slungades ur hans händer och varelsen ylade sitt sista skrik.
En stark smärta övervällde honom. Han var för svag.
Han föll till marken, en bortdomnande kyla kyla spred sig över kroppen.
Han lag där och visste att han skulle dö.
Da plötsligt fick han syn pa den i smutsen en bit bort.
Den var smidd i en blänkande, gyllene metall, med ett skaft i ett mörkt träslag. Ett band med märkliga runor ringlade sig upp för egen.
Härskardolken! Han var tvungen, han maste.
Men när han sträckte sig efter den förtrollade artefakten sa kände han hur den sista gnistan slocknade inom honom.
Han dog..
Ralf satte sig upp, flämtande. Nattens skugor lekte utanför skenet av den falnande elden.
Pojken kröp ihop sa nära brasan han kunde utan att bränna sig.
Det hade varit sa verkligt!
Det var bara som om det inte var det längre. Det var historia! Hans förfäders öden som smög sig pa honom när han sov.
Ralf tog en sotig pinne och rörde om i glöden sa att gnistorna yrde.
Men det där namnet. Namnet verkade vara et av hans egna minnen.
Ileria... Ileria...
Kapitel 21 (beth)
Plötsligt insåg Ralf att något var fel. Alldeles förfärligt fel.
Var var han någonstans?
Hans sista minne innan drömmen, var att han suttit på hästryggen. Hur hade han hamnat här? Han såg sig fundersamt omkring och såg till sin lättnad sin häst bunden vid ett träd. Så långt var allt väl...
Plötsligt hörde han knakandet från en gren som knäcktes bakom hans rygg. Hastigt snurrade han runt, samtidigt som han reste sig upp och trevade i bältet efter sin kniv. Han avbröt förvirrat sina förehavanden när han såg vad det var som skrämt honom. Eller rättare sagt vem.
Emot honom kom en ung kvinna, knappt äldre än han själv.Hon var klädd i manskläder och det långa mörka håret var uppbundet i en hästsvans.
Hon log emot honom och la ned en famn med grenar och kvistar brevid elden.
"Jasså, du har vaknat till nu" Hon lade några av kvistarna på elden och vände sig sedan mot honom.
"Hur känner du dig? Det var en ruggig smäll i huvudet du fick."
"Smäll i huvudet" sa Ralf förvånat och kände efter med handen. Han fann en stor ömmande bula mitt på hjässan.
"Vad hände?"
"Du slog huvudet i en gren och föll av hästen. Jag var orolig att du spräckt skallen , men du är visst gjord av tuffare virke än du ser ut"
Ralf satte sig ned igen. Han kunde inte minnas någonting. Han betraktade kvinan nyfiket medans hon plockade upp kokkärl och annat ur sin packning.Hon hällde vatten från en skinnlägel i kärlet och satte det över elden.
"Törstig?" frågade hon. Ralf nickade, något som han ångrade bittert. Han hade faktiskt ganska ont i huvudet.
Han tog några klunkar vatten och sträckte tacksmt tillbaka lägeln.
"Förlåt," sa kvinnan." Jag har ju inte presenterat mig"
"Jag heter Maryn och du är Ralf förstår jag"
"Hur kan du veta mitt namn?" frågade Ralf förvånat.
"Jag har hållit ett öga på dig. Wilgot ansåg det så viktigt att ni fick träffas, att han sände både mig och Kolgin för att hämta dig. Ifall något skulle hända någon av oss. Det gjorde han tydligen rätt i eftersom du rider omkring i skogen alldeles ensam."
"Kolgin!" sa Ralf förskräckt. "Vi blev jagade av några otäcka varelser och plötsligt var han bara borta.
Vi måste hjälpa honom..."
Ralf rusade upp och satte av mot sin häst.
Kvinnan som kallade sig Maryn rusade upp efter honom.
"Lugn Ralf! Han klarar sig. Kolgin klarar nog av ett par zethyrer på egen hand. Han kommer nog snart hit när han ser eldskenet. Kanske blir han lite upprörd över att finna mig här, men han kommer nog över det. Stt dig igen så ska du få en kopp te som lindrar huvudvärken din"
Ralf satte sig tveksamt ned.
"Varför skulle Kolgin bli upprörd över att finna dig här? Reste ni inte hit tillsammans?"
"Tok heller" Maryn skrattade. "Han blir väl upprörd över att Wilgot inte vågade lita på att han skulle klara av sitt uppdrag utan valde att gardera sig. Kolgin vet inte att jag är här. Han känner mig inte ens. Fast vi har träffats." tillade hon med ett småleende.
Plötsligt svepte något mörkt genom luften och försvann in mellan träden. Ralf hörde ljudet av någor smådjur som skrek i dödångest.
"Vid Gwedars skägg! Vad var det där?"
Maryn skrattade. "Inget att bry sig om. Det var bara en uggla. Se här, ditt te är klart." Hon räckte honom en träkåsa fylld med en ångande, väldoftande brygd.
"Koppla av en stund nu och medan vi väntar på Kolgin kan du berätta för mig om Ileria..."
Kapitel 22 (Svansi)
Baklänges.
Parry gick baklänges.
Detta kan ju tyckas ganska underligt, men inte för honom. Han hade ju trots allt gått baklänges de senaste nio dagarna.
Anledningen till detta var att Parry ville att alla skulle tro att han var på väg åt andra hållet, och han önskade därför att på detta vis skaka av sig förföljare.
Eller nåt.
Men han hade ju all tid i världen på sig.
Han behövde bara söka upp gammelfarbror Kolgin's arbetsgivare Wilgot. Wilgot skulle veta var Kolgin fanns, och sedan så skulle allt bli bra igen.
Med en lycklig suck så höjde pojken en hand för att stryka den blonda luggen ur ögonen...
Kapitel 24. (Beth)
Maryn satt och väntade.
Pojken sov gott, en bieffekt av det smärtstillande teét hon givit honom.
Lägerelden hade falnat och gav inte längre något ljus ifrån sig, vilket inte störde Maryn nämnvärt. Hennes mörkerseende var gott.
Hon såg faktiskt fram emot att möta Kolgin igen.
Kolgin å sin sida var orolig.
Han hade förlorat sin häst under striden med Zethyrerna och han var bekymrad över pojken.
Inom sig hoppades han att pojken var i trygghet, långt härifrån men samtidigt visste han att Ralf inte hade några erfarenheter av sådant här och när han såg det glödande skenet från en lägereld blev han än mer orolig.
Hur många var det som vistades uti skogen denna natt?
När han fick se Ralfs häst förstod han att han hade fog för sin oro. Tyvärr var glöden från elden allt för svag för att han skulle kunna bilda sig någon uppfattning om situationen.
Han stannade och tvekade. Vad skulle han göra?
"Välkommen till min eld, vän."
Rösten, var en kvinnas och hon talade Nordmarksspråket.
Han tvekade, men bara ett ögonblick, innan han steg fram mot elden.
"Vandraren tackar" svarade han ,som traditionen bjöd och steg fram.
Han tappade nästan hakan när han såg hennes ansikte. "Du" sa han. "Vad gör du här?"
Hon gav honom ett kyligt leende till svar. "Samma som du, antar jag."