-
Jag måste säga att det här kändes ovant - att skriva ett nytt kapitel efter all denna tid. Så, nu är det bara för vem som helst att skriva vidare (tänk på att de är ganska långt norrut och havet är ganska långt söderut - de lär inte nå sitt mål än på ett tag)
-
"Så..." sade Kolgin efter att ha låtit allt sjunka in "Du jobbar alltså för Wilgot även du? Hm... Du får förlåta mig för det där tidigare mötet. Det liksom bara blev så."
"Rädd för att jag ska säga något till Wilgot?" fnyste Maryn även om hon egentligen mest var irriterad över hur oberörd Kolgin tycktes vara. Han hade inte alls blivit så upprörd som hon hoppats på.
"Jag kan tänka mig att du inte känner till hans far särskilt väl?" sade Kolgin, som till hennes förvåning nu tycktes smått road.
"Men så är du också bara en ung flicka" fortsatte han lugnt. Han såg hur Maryn tänkte säga något skarpt innan hon i sista stund ändrade sig och fick en lite mer tankfull min.
När hon sedan talade sade hon något helt annat "Inte levde väl du på den tiden ändå?"
"Nej... det gjorde jag inte" svarade Kolgin "Jag fick aldrig nöjet att tala med honom... inte medan han var i livet."
Han tog ett djupt andetag medan han funderade på vad han skulle säga härnäst. Samtidigt började han fundera kring allt som hänt och hur det såg ut nu. Han var säker på att Wilgot sänt henne. Det var något med henne som gjorde att han inte kunde tvivla på det.
Han var även säker på varför han sänt henne och varför han inget fått veta. Tösen trodde säkert att det berodde på att Wilgot litade mer på henne, det kunde han se på lång väg. Hon var sannerligen ung och oerfaren jämfört med honom. Nej, sanningen var att han arbetat för Wilgot så länge att den andra sidan säkert visste vem han var vid det här laget. Det skulle ha varit alltför lätt att sätta käppar i hjulen. Om Kolgin skulle ha blivit uppehållen för länge - och uppehållen hade han blivit, färden till Lugnby hade inte varit särskilt rofull - hade han aldrig kunnat varna Ralf. Då hade flickan varit till stor hjälp.
Att det hela hållits hemligt för honom var inte heller konstigt. Om demonerna på något sätt fått honom att tala, fått honom att berätta allt han visste, då skulle flickan varit död eller värre innan hon fått tag på pojken.
Men nu när hon var här kunde hon säkert vara till nytta. De andra kunde omöjligt veta...
Plötsligt insåg han att Maryn försökt tilltala honom ett par gånger, helt utan effekt.
"Ursäkta?" sade han.
"Åh... Inget" svarade Maryn.
"Jag antar att du ska ta pojken till Hellklöven nu?" sade han istället "Gör det du, så ska jag hålla mig ur vägen."
"Men Wilgot sade..." började Maryn innan hon blev avbruten.
"Att du skulle ta honom till Havsklippstaden?" frågade Kolgin "Det behövs inte nu. Det är av största vikt att han kommer till Hellklöven innan nästa fullmåne. Hittar du dit?"
"Ja, men..." började hon på nytt.
"Bra. Oroa dig inte, jag ska meddela Wilgot. Se till att hålla pojken i säkerhet." sade han, reste sig upp och kilade iväg ut i mörkret.
Maryn satt länge och stirrade ut i natten åt det håll Kolgin försvunnit. Vad var det med den där gubben egentligen? Varför skulle de till Hellklöven helt plötsligt?
Wilgot hade faktiskt nämnt Hellklöven någon gång strax innan hon gav sig av så egentligen...
Hade Kolgin insett att pojken var säkrare med henne trotts allt?
Hur hon än vände på allt så blev hon inte mycket klokare och till slut, när det bara återstod några timmar till gryning beslutade hon sig för att sova, inget mer skulle hända denna natt.
To be continued...