Något var fel... det luktade som om all världens avskräde hade samlats på ett ställe, och där befann sig nu Ralf. Han förmådde inte resa sig, han satt bara vid elden och gnuggade sina sömndruckna ögon. Det var gryning.
Han sneglade mot Maryn som låg och sov, och dessutom snarkade ljudligt, bredvid honom. "Hmm, något är fel. Jag känner ondska i närheten. Det känns som om någon iaktar mig." muttrade Ralf för sig själv. "Hallå, är det någon bakom min rygg?" undrade Ralf högt.
"Här finns ingen smygare." svarade en väsande röst bakom honom.
"Bra, jag ogillar när fiender smyger sig på mig bakom ryggen."
Ralf stelnade till, om det var en röst som just hade svarat honom, då var det någon bakom honom ändå! Rösten hade ljugit! Och ljuga är fult!
Sakta vände sig Ralf om och möttes av en hemsk, frän stank. Där vid elden satt en man, han trodde att det var en man, klädd i trasor. Dennes ögon tycktes stirra ut ur djupa grottor, huden var hårt spänd över kraniet och mannen var mager, jättemager.
"Vem är du?" frågade Ralf.
"Mitt namn... mitt namn... jaa-aa een gång hade jag ett sådant. Jag hette Skull Tip Topia och jag var mycket förtjust i korsord. Men nu i dessa dagar, är jag endast halvt mänsklig, ty jag har tagit en tugga av Det Svarta Äpplet."
Ralf rös, Det Svarta Äpplet var ett ont äpple,
det berättades om äpplet i många sagor. Och nu hade han mött en man som var hälften man, och som legenden sade, hälften äpple!
"Vad gör du här?" Ralfs röst darrade.