Kapitel 31
Kolgin skyndade på stegen i jakt efter ett något så när respektabelt värdshus. Ett sådant borde finnas mitt inne i stadens mer centrala delar. Ondar var ju ändå huvudstaden i riket med samma namn, så staden var i alla fall ganska stor. Ändå var staden mycket mindre än andra huvudstäder, bortsett från de som låg på otillgängliga bergstoppar det vill säga. Anledningen till att staden hade samma namn som landet var mycket enkel. En gång i tiden hade någon i en liten by bestämt sig för att bli kung. En mur hade byggts runt byn för att skydda folket iden. Sedan hade det blivit för trångt och mer och mer folk hade tvingats flytta utanför muren, vilket ledde till en ny mur. Detta upprepades sedan i ytterligare några decennier ända tills någon kommit fram till att man kunde äga mark utanför stadsmuren. Eftersom den kungen inte var känd för att komma på namn överhuvudtaget (hans söner hette Oskar I. Oskar II, Oskar III, Oskar IV och Oskar V - senare visade det sig att Oskar III egentligen var en kvinna, men detta förnekades starkt av kungahuset) så hade han döpt landet till Ondar II (vilket senare ändrades och förnekades av kungahuset). Vid det laget hade inte mindre än 17 murar byggts upp runt byn. Det som ursprungligen hade varit byn hade vid det laget byggts om till slott och muren runt det fick bli slottsmuren. Resten av murarna stod fortfarande kvar. Ingen stad i hela den kända världen hade fler murar, det var Kolgin säker på.
Just som Kolgin funderade på detta nådde han slottsmurarna. Nu var han inne i det mest välskötta kvarteret. Det mest välskötta kvarteret var även det som det fanns mest enkla bönder i eftersom det var den plats alla kom för att titta på. För tillfället stod tre ungdomar intill slottsmuren och viskade sinsemellan. Kanske han skulle fråga någon av dem? En av dem började helt utan förvarning att klättra på muren och med hjälp av alla de ojämnheter som fanns där svingade han sig vigt upp till toppen. Vännerna jublade över hans talang och Kolgin var tvungen att erkänna att det hela var ganska imponerande. Visserligen var det högst olagligt att klättra på murarna, men i alla fall, talang är talang. Dessa äventyrare kanske kunde slå följe med honom?
?Vad gör ni, mina unga herrar?? frågade Kolgin och närmade sig. Mannen på muren hade inget hört men en av hans vänner svarade snabbt på frågan.
?Han försöker få syn på prinsessan.? Sade han smått upphetsat ?Man ska visst kunna se henne från muren?
Kolgin kikade upp mot mannen på muren som nu böjde sig framåt för att kika mer noga på något.
?Vad gör ni uppe på muren?!? ropade plötsligt en förbipasserande vakt.
Mannen på muren ryckte till, tittade ned på vakten som talat och tappade sedan balansen helt. Kolgin tog snabbt ett steg åt sidan för att undvika att bli träffad och gjorde sedan en min som gav uttryck för tanken ?Aj, det där måste ha gjort ont? då pojken slog i stenläggningen.
Några minuter senare såg Kolgin på medan några vakter eskorterade iväg bråkstakarna. Pojken som trillat i backen ragglade ordentligt som om han var berusad. Runt sitt huvud hade han ett ordentligt bandage som Kolgin varit vänlig nog att hjälpa till att lägga. Han hängde lite smått över den vakt som eskorterade honom och försökte då och då smeka honom över kinden medan han högt men sluddrigt utropade något i stil med ?ni, är så vacker ers höghet?.
Efter den minst sagt skakande upplevelsen bestämde sig Kolgin för att det var bäst att söka efter folk på ett värdhus. Om han bara satte sig ned i ett hörn och lyssnade noga kunde han säkert få höra något intressant.
En stor skylt fångade hans uppmärksamhet. Det var en bild av? ja, det måste vara en man som dansade på ett bord. Hela skylten var målat i något som antagligen skulle föreställa guldfärg med tanke på namnet som stod under - ?den gyllene fånen?. Färgen såg dock mest gul ut, dessutom hade den flagnat bort på flera ställen. Skylten såg mycket gammal ut, och Kolgin kunde inte undgå att lägga märke till den text som någon karvat in i en bit trä som hängde intill dörren. Med en hel del felstavade ord proklamerades det att huset stått där ända sedan muren intill byggdes och att det var det äldsta värdshuset i staden.
Skylten talade väl knappast sanning, men Kolgin brydde sig ändå inte om det för tillfället. Värdshus som värdshus, tänkte han och klev in.