Kapitel 32
Kolgin steg in i ett rum vars ljus kom från en brasa i bortre ändan och som sedan länge sett sina bästa dagar.
Bättre än inget tänkte han och började gå mot den person som såg ut att vara värden, han tog denna slutsats eftersom denne person var ganska rund om magen, och hade ett gammalt förkläde med fettfläckar på.
"Är det du som är värd på dethär värdshuset?" Undrade han.
"Ja det är det" brummade värden tillbaka.
"Har ni några rum lediga vid denna sena timme?"
"Ja faktiskt så har vi ett antal rum lediga, lyx eller vanligt?"
"Jag nöjer mig med ett vanligt rum tack."
"Det blir 15mark, så ingår även middag och frukost."
Kolgin gräver i sin penningpung och tar fram ett 10marks mynt och ett 5makrs mynt.
"Här har du, jag skulle gärna ta middagen nu."
"Sätt dig vid ett bord så kommer den", sa värden och tog emot pengarna.
Kolgin gick till ett bord som var ledigt och satte sig och väntade på maten, men medans han väntade så snappade han upp ett samtal från ett av de bredvidliggande borden.
"Du vet att dumfnissar inte är SÅ farliga när de bara är tre?"
"Men de jagade mig genom hela skogen..."
"Såg du dig om för att försäkra dig om att de verkligen följde efter?"
"Njä... men jag antar det... och det var då jag sprang in i den där vargen... riktigt stor och farlig."
"Du menar den vargen som jag räddade dig från?" sade en jägare som just kom in "det var ju bara en liten unge, som dessutom var rädd för dig"
"Men... Den ho..."
"Inga men nu pojk", sade jägaren, "det var en liten valp som skitigt på dig och knappt skulle ha kunnat ha dödat en nyfödd kattunge, och det med tre dumfnissar, jag har fått tre dumfnissar att svimma genom att skrika så högt jag kan."
Kolgin lyssnade ett tag till och konstaterade att denne man var antingen ytterst rätt, eller svårt psykiskt skadad, i vilket fall som helst så behövde han hjälp.
"Men det är sant, det var en stor hemsk grå varg som hoppade på mig..."
"Nä nu har jag fått nog", sade mannen som varit med i samtalet innan han som uppenbart var jägare kommigt, ställde sig upp och drog bak armen och slog till den yngre mannen hårt rakt i ansiktet. "Såhär gör jag med alla som ljuger eller överdriver framför nosen på mig", sa han till mannen som låg på golvet, men förvånansvärt nog var vid medvetande.
Den nedslagne ställde sig upp och höjde sina öppna händer som för att skydda sig, "snälla slå mig inte igen, jag gör vad som helst..."
Just i det ögonblicket så drog den första mannen som nog var smed eller skogshuggare med tanke på axlarna tillbaka sin arm igen och började slå som den rädde hickade.
Plötsligt så blev det ett skinande ljus i rummet och man hörde ett dovt duns ljud och när Kolgin såg igen så såg han inte längre den svarthårigt ynglingen, däremot så såg han en blond yngling som såg ungefär lika dan ut som hade en stor knytnäve rakt i solarplexus men som inte verkade bry sig om det.
Den blonde tog tag runt halsen på den som slagit mot honom och lyfte upp honom utan några problem alls, vilket var en mycket märklig syn eftersom den personen måste ha bestått av 120kg muskler om inte mer.
"Jag hoppas att du väljer dina slagdockor med mer omtänksamhet i fortsättningen", sade den blonde med kal stämma och släppte sitt grep runt mannens hals.
Alla i hela värdshuset kollade nu på de två männen och trodde inte sina ögon då den större manen slog ett slag mot den blondes ansikte som lätt undveks och igen fick han en smäll som fick honom att flyga in i väggen fem meter bakom honom.
När Kolgin såg på mannen som gled ner på golvet så såg han att han var vid medvetande, och när han kollade upp på väggen så såg han att trät i den hade gått sönder och man såg märken i muren bakom.
Kolgin ställde sig och sade till jägarn, "jag tycker att du ska få honom till en sjukstuga så fort som möjligt."
Jägaren stirrade klentroget på den blonde några sekunder till innan han och några andra fixade en bår och bar bort den skadade. Då gick Kolgin fram till den blonde som nu var den svarthåriga rädda personen igen och såg mer än förvirrad ut.
Han kollade på Kolgin "vad hände?" Innan så stor en skogshuggare framför mig och nu så är han borta med det är ett märke i väggen."
Kolgin tittade på ynglingen ett tag till och såg att kläderna han bar var blod röda vilket inte hörde tillvanligheten i Ondar.
"Jag tror att det är bäst att du följer med mig, jag är Kolgin."
"Mitt namn är Son Colu."
"Vi går till mitt rum och pratar", sa Kolgin.
Han gick, och Son Colu följde efter.
To Be...