Kapitel 33
Kolgun gjorde en gest åt Son Colu som betydde att han skulle sätta sig ned. Son Colu satte sig försikttigt ned på kanten av sängen. Kolgun stängde långsamt dörren för att få tid att tänka efter. Son Colu kunde vara en av Skepnadsskiftarna... eller också inte. I vilket fall som helst så framstod yngligen, som verkade vara drygt sjutton år, som sitt blonda alter egos motsats. Han var lång och gänglig, inte lång som ett starkt träd utan lång på samma sätt som ett vasstrå är långt; han verkade svag och bräcklig, ett torrt strå med vatten upp till halsen. Kolgun flinade inombords. Alltid när han beövde något eller någon så dök det eller den upp. Han var väl född med tur... och han använde den med råge.
Pojken, å sin sida, verkade inte så tursam.
"Hur mår du pojk?" frågade Kolgun barskt.
Pojken stirrade på honom med stora ögon, och det tog ett tag innan han svarade, som om han noggrant begrunnat denna enkla fråga.
"Bättre än igår" svarade han allvarligt, "hur mår ni?"
Kolgun hajade till, men repade sig. Pojken trodde visst att hövlighet var en dygd... pfff.
"Nu ska vi inte prata om mig!" sade Kolgun muntert. "Vi ska prata om dig! Du har... öh... en relik... av stort värde..." Pojken stirrade på honom med öppen mun. Kolgun stirrade vilt på ynglingen och babblade en smula för att dölja det. "Yttersta vikt... allvarlig fara... fly innan de hittar dig.. eh... världens öde?.. Visst, ödestbestämt! Fruktansvärda krafter, FRUKTANSVÄRDA krafter... måste förgöras..."
"Men vad??" frågade Son Colu, som desperat försökt hänga med i pladdret.
"Öh" sade Kolgun, och fick i sista stund syn på rädningen. "Den där ringen du har... Just det, precis den där!" Son Colu höll upp handen där ringen satt och stirrade häpet. "Den har FRUKTANSVÄRDA krafter, och endast du, Ringbäraren, kan rädda världen! Du måste förgöra ringen!"
Son Colu blinkade.
"Men hur..." började han. Kolgun avbröt.
"Jag slår vad om att du fick den under mystiska omständigheter, va?" sade Kolgun och kände sig riktigt hemma i handlingen. "En mystisk svartklädd främlig kom säkert till din farfarsfar och lämnade över den och sade att den hörde hemma hos er tills rätt dag infunnit sig, eller hur?"
"Nej... Jag vann den nyss på tärning... av några soldater..."
Kolgun drog djupt efter andan.
"Outgrunliga är ödets vägar!" dundrade han. "Du måste hålla ringen dold! Låt ingen se den! Fruktansvärda varelser är ute efter den, FRUKTANSVÄRDA!"
Son Colu såg sig nervöst om i det spartanskt mömblerade rummet, som om han fruktade att några av de där fruktansvärda varelserna smygit sig in under samtalets gång.
"Hur ser de där fruktansvärda varelserna ut?" frågade han oroligt och höll blicken stint fäst på en liten kudde som någon slängt in i ena hörnet.
"Öh... Strunt i det, vi måste handla! Världens öde ligger i dina händer!" hävdade Kolgun bestämt. "Vi måste... handla."
"Men jag måste tillbaka till..:"
Kolgun blängde.
"Men jag har plikter."
"Världen är din plikt nu, pojk!" hävdade Kolgun, "vi har ingen tid för att packa" - Son Colu stängde munnen , han hade varit på väg att säga något - "vi har inte tid att säga farväl till våra kära" - Son Colu såg ut som om att han var på väg att invända något - "utan vi måste handla!"
"Men vad ska vi göra då!?" utbrast Son Colu argt.
"Öh... vilka var det du vann ringen av nu igen?" sade Kolgun och försökte desperat hitta på någon bättre historia.
"De kom från Baron Felhands kompani, det är alldeles här i närheten..."
"Bra!" Utbrast Kolgun lättat. "Då går vi dit först, innan vi färdas vidare till... till vårt högst hemliga resemål."
Den gamle mannen for upp, slet tag i ynglingen och släpade ut honom ur rummet. "Jag slår vad om att han bemöter så viktiga gäster som oss med respekt och kanske lite färdkost." tillade Kolgun på vägen ned för trappan.
"Men baron Felhand är ingen vanlig baron!" ylade Son Colu. "Han är..."
"Prat!" snäste Kolgun. "Vi måste iväg! Världens öde och grejer! Du är utvald, pojk!"
Son Colu följde tigande med Kolgun. De mörka ögonen blänkte.
To be continued.