Kapitel 35:
Team Ralf, Maryn och Skull, red (och stapplade) vidare sydväst i lagom takt för att skona hästarna så länge som möjligt.
Ralf var fortfarande bedrövad ända in i själen över Kolgins grymma öde, samtidigt som han var förbannad å det grövsta över Maryns orubbliga påstridighet. Hon hade knappt hunnit vakna på morgonen innan hon hade deklarerat att deras mål inte var havsklippstaden utan Hellklöven. Inte nog med att Kolgin ljöt en fruktansvärd död föregående kväll, nu skulle de gå emot hans sista vilja också och hon ville inte ens säga varför. Hellklöven innan nästa fullmåne, det var faktiskt redan i morgon kväll.
Ralf slets ur sina funderingar av att Maryn stannade så tvärt att de höll på att rida in i varandra.
"Vaa-aarför stannar vi?" Väste Skull, han talade som han vore en zombie.
De hade kommit till ett ställe där det återigen var lite tätare mellan träden, inte så pass att det gick att säga att de befann sig i en skog, bara nästan.
"Är något på tok?" Undrade Ralf när han red upp jämsides med Maryn, "vill du stanna och vila?"
"Min häst vädrar någonting," Maryn hade antydan till oro i rösten, "Skulls odör till trots."
"Tack sssssåå mycket."
En bit fram bredvid stigen de färdades på frodades en gammal ek. Dess stam var enormt grov och barken flagnade från den. Trädet hade fällt alla sina löv, de låg som en gulröd matta under de kala grenarna.
På andra sidan stigen, mittemot eken, låg ett stort stenblock, högre en de flesta män. Det var ett idealiskt ställe för ett bakhåll.
Just som Ralf tänkte detta tycktes trädet ta till orda:
"Så detta är alltså den utvalde som ska bekämpa oss," sade det med en isande ondskefull kvinnoröst, "vilket skämt!"
"Menar du pojken eller trashanken?" Undrade stenen med knivskarpt illvillig mansröst, "de ser lika ofarliga ut båda två."
"Är det vanligt med växter och döda ting som kan tala?" Frågade Ralf oroligt.
"På vissa ställen ja," svarade Maryn, "men det här är något annat."
"Det kan du ge dig på;" sade kvinnorösten från trädet och harklade sig, "För att undvika behovet av transfusioner?"
"Och för att chocka er med våra allierade alliterationer?" Fortsatte stenen.
"Gör vi processen kort med er ynkliga hjältepersoner?"
"Och hackar er i bitar mindre än makaroner?"
"Vi är..? Makaroner?"
"Vet du hur svårt det är att komma på nya rim så där spontant?"
Trädet gav ifrån sig en suck. "Nå strunt i det, fram med dig bara!"
En vacker kvinna klev plötsligt fram från sitt gömställe bakom trädstammen, likadant gjorde en man från stället han hade stått på bakom stenen. Flickan bar underliga blåa kläder som, trots att dom skymde väldigt mycket hud, framhävde hennes kvinnliga former, för att inte tala om det axellånga brandröda håret. Mannen hade blont hår som bara var något kortare än kvinnans och han var klädd i gröna kläder, som antagligen skulle göra honom närmast osynlig när det grönskade i skogarna, det var ju bara det att det var höst nu så han syntes rätt bra ändå.
"Vilka i Bal-saurons brinnande riken är ni?" Slank det ur Ralf.
"Jag går under namnet Venom," sade kvinnan och gjorde sedan en gest mot mannen bredvid sig, "och min partner här kallar sig för Vermin. Tro mig, han gör skäl för sitt namn."
Vermin log kallt. "Just det lille pojk och jag tror att du är Ralf eller hur?"
"Hur kan du veta det?" Sade Maryn bestört, "vem jobbar ni för?"
"Vi jobbar för den onde lord Magnus," sade Venom, "inget undgår honom och han för allt vidare till oss."
"Vad vill han mig och varför?"
"Det är hans ensak, dessutom är vi inte här för att prata."
Efter att ha sagt det sista sträckte Venom ut sina händer mot trädet hon tidigare gömde sig bakom och tycktes mässa tyst för sig själv.
Löven under eken började dra sig mot tre punkter på stigen framför ondingarna, där de formerade sig och reste sig som tre stora människoliknande varelser.
"Aaah!" Fick Ralf fram.
"Vad i??" Sade Maryn.
"Ha så kul med våra golems!" Ropade Vermin samtidigt som han tog Venoms hand.
Ralf stirrade på plätten där skurkarna stod samtidigt som han försökte hålla sin skräckslagna häst, sen såg han bara stället där de hade stått, de hade försvunnit i tomma luften.
Lövmännen stod stilla i några sekunder, sedan gick de till ett förvånansvärt snabbt anfall?
To be?