Kapitel 35
Paxs satt på en sten nära vägkanten och grät. Nå, hon grät inte så mycket, och det var inte därför hon smugit sig ut ur borgen mitt på dagen. Anledningen till att hon grät var att hon slagit armen i ett träd i ren ilska en stund tidigare, och nu gjorde det ofattbart ont. Men det var inte därför hon smugit sig ut. Det fanns massor av träd att göra sig illa på närmare borgen? saken var den att Paxs hellre ville gå på glödande kol än genomleva ännu en dag som rekryt i baron Felhands slott. I de flesta adelsmännens fall gick livet ut på att äta, dricka, sova och uppföra sig allmänt adligt, men baron Felhand var annorlunda? Han gjorde allting annorlunda. Han kom till lektionerna, han gav råd, han utmanade sina egna soldater i svärdsfäktning (och förlorade på något mystiskt sätt alltid, även i de fall då soldaten inte vågade göra något annat än att stå blickstilla med ett fruset leende på läpparna), han gick upp i gryningen varje morgon och krävde muntert att alla soldater skulle göra honom sällskap i en timmes morgongymnastik. Paxs ryste. Hon kunde fortfarande höra baronens morska röst inom sig: ?Ett, två, ett, två! Bättre kan ni!?. Det var därför bestämt sig för att ge sig av. Hon visste att hon inte skulle klara en enda dag till av den där hälsosamkosten, predikningarna om nyttan av långa promenader, drick- och spelförbjudet som rådde?
Med en suck torkade hon bort tårarna från kinderna och reste sig upp. Hon borstade bort några tallbarr från kläderna och började sakta gå tillbaka mot borgen, när hon plötsligt insåg att hon inte var ensam. Ett par kvistar hade knakat till bakom henne. Hon lade handen på svärdsfästet och vände sig hastigt om? och kände sitt mod sjunka. Hon log ett stelt leende och sade generat, å så generat: ?Äh? Ers nåd, var gör ni här, mitt i skogen??
Baronen, som var klädd i en smörgul skjorta, hallonröda byxor och hade det långa, blonda håret fångat i hästsvans, svarade muntert: ?Åh, jag är bara ute och går i den vackra skymningen. Det är nyttigt för både kroppen och själen. Inte lika nyttigt som regelbundna tider, hälsosam mat och dagliga bad, men trots det inte att förakta. Eh? Jag kunde inte undgå att märka? varför gråter ni??
Paxs skrek inombords av fruktan. ?Åh, ers nåd, inte ska ni bekymra er om det! Jag bara? slog armen i trädet där när jag snubblade till, ett ögonblick bara. Oj, vad klumpig jag är, ojojoj. Inte var det med flit jag gjorde illa mig i alla fall!?
?Jag förstår? sade baron Felhand, och verkade välja sina ord med omsorg. ?Ja? Jag vet hur det känns. Jag är också extremt klumpig. Nåja, vi borde nog gå tillbaka! Vakterna kan få för sig saker!? och så flinade han menande.
Paxs ville springa därifrån. ?Bäst vi går tillbaka? instämde hon och sprang fort tillbaka mot borgen med den upp-och-ned vände baronen i hasorna.
?Lösenord?? krävde en av vakterna vid porten barskt att få veta. ?Vän eller fiende?? tillfogade den andre.
?Vän, självklart, här är vi alla vänner pojkar!? utbrast baronen muntert. ?Fast något lösenord vet jag inte om??
?Passera!? sade den första vakten trött. Sedan en pinsam incident några år tidigare var alla lösenord valda på så sätt att baronen undermedvetet skulle svara rätt på grund av hans säregna natur.
?Middagen serveras om en timme, ers nåd? upplyste den andre vakten hjälpsamt.
Knack, knack! Kolgin knackade bestämt på porten. Två vakter öppnade den och började trött rabbla:
?Inga försäljare, resenärer kan uppsöka staden två kilometer åt väster, släktingar eller allierade måste uppge passord, ödesbestämda hjältar med världen i sin hand måste uppvisa bevis för tillträde, resande karneval arbetare har fritt inträde??
?Det är vi!? sade Kolgin snabbt. ?Resande karneval arbetare, jajamensan, både jag och min vän här arbetar på en karneval. Han är? öh? missfostret, och jag jonglerar!?
?Va!?!? utbrast Son Colu häpet. ?Nej, det är fel! Vi är inte karneval arbetare, vi är ödesbestämda hjält??
Kolgin smällde till pojken i magen med en armbåge som en kanonrekyl.
?Prata inte om sådant du inte vet om? väste han lågt till ynglingen och log inställsamt mot soldaterna.
?Kom in då, ni är lagom till middagen!? sade soldat nummer ett. ?Och senare kanske ni skulle kunna jonglera för oss lite, herrn??
?Vad är så onormalt med honom, förresten?? tillade den andre soldaten och nickade mot Son Colu.
?Han är stum,? hävdade Kolgin självsäkert. ?Kan inte säga ett ord.?
Son Colu stegade surt in på borggården och satte av i riktning mot vad som måste vara huvudbyggnaden. Kolgin slet sig från sina nyfunna vänner och satte av efter.
Inne i matsalen, som Son Colu och Kolgin blivit iväg visade till av några hjälpsamma vakter, rådde en kvävd och orolig spänning, som vore det dagen före ett slag.
Männen fick en varsin plats tilldelade sig, en varsin tallrik mat innehållande oroväckande mycket grönsaker och en mugg med vad som verkade vara vatten. Son Colu viskade lågt: ?Förstår du vad jag menar?? till Kolgin som snabbt hyschade ynglingen.
En färggrant klädd man som förmodligen var baronen kom instövlande i matsalen med ett exstatiskt leende på läpparna. Baronen gick fram till huvudändan av det mittersta bordet (som var nästan tomt, bara några få rekryter satt där och petade genant i grönsakerna) och hostade för att få uppmärksamheten.
Det blev dödstyst i matsalen.
?Soldater!? började baron Felhand. ?När ni äter den nyttiga, hälsosamma maten ni har framför er och dricker det renade källvattnet till vår välgång, betänk då noggrant att varje dag kan vara vår sista och att vi därför måste leva varje dag som vore den det! Och glöm aldrig vilken helande verkan långa skogspromenader kan ha!?
Soldaterna förenades i en union rysning och började sedan äta de få bitar fet mat som gömde sig under grönsaksbergen.
Kolgin reste sig från sin plats och viskade snabbt till Son Colu ?Jag ska gå och prata med baronen, stanna här!? innan han började tränga sig fram mot baron Felhands plats.
Son Colu stirrade efter honom, suckade och började resolut knapra på en morotsbit. Några soldater som satt i närheten viskade lågt till varandra och brast ut i skratt. En av dem, en stor stark karl med mustasch ner till bröstet, gick fram till ynglingen.
?Så, jag har hört att du är stum, stämmer det?? frågade han. Hans kamrater började gapskratta igen.
Son Colu ignorerade honom.
?Inte bara stum, döv också märker jag?, anmärkte mannen surt. Son Colu spottade ut morotsbiten och vände sig om. Han höjde frågande på en ögonbrynet och gav soldaten en talande blick.
?Hörru din lilla skit, tro inte att du är något!? utbrast soldaten argt. Två av hans kompisar reste på sig och gick fram till ynglingen de med. Son Colu såg tveksam ut ett ögonblick, som en rädd liten pojke, innan han plötsligt fick en självsäker blick i ögonen. Kolgin, som för ett kort ögonblick tittade upp från sitt intensiva samtal med baronen gällande hur vackra solnedgångarna var nära borgen, när han plötsligt fick se några soldater som muckade gräl med Son Colu. Ynglingens hårfärg hade redan börjat ljusna. Med en svordom slet sig den gamle mannen lös från baronen och ylade ?neeeeej!? när han kastade sig framåt mot pojken.
Son Colu tog tag i den ena soldatens axlar och knäade honom i skrevet.
To be continued