Jag ryser också, jag som till och med vägrar att ta hål i öronen.
Piercing tycker jag ser rätt otäckt ut, särskilt om det är i eller kring munnen. Man tänker på vad som händer om den där metallmanicken fastnar någonstans - iiih! - eller om det fastnar mat i den. Det närmaste jag har kommit dylika metallgrunkor var den där präktiga tandställningen som förljuvade en stor del av min högstadietid. (Och det var ingen som tyckte att den var fin, det kan jag lova er.)
Tatueringar - konstgjorda eller spontant uppkomna - tycks ju vara populära i fantasy jämte spännande ärr och lagom stympade kroppsdelar. (Fast jag blir förbryllad när en romanfigur mister armen och man sedan hela tiden refererar till den återstående som "hans friska arm". Jag menar, vad använder gubben om inte sin "friska" arm? Den frånvarande armen?)