Man vill ju att fantasy ska vara lite exotiskt. Därför känns det kanske lite mer spännande med utländska/främmande ord än med något genuint svenskt...
Eller är det bara det gamla vanliga new-york-är-häftigare-än-arvika-syndromet? (Lillebrorskomplexet?)
Eller också är det sorgliga erfarenheter som grundar sig på att svensk litteratur kört med för mycket diskbänksrealism medan Tolkien&Co tordes fabulera fritt i engelskspråkiga världen ... med påföljd att allt som låter helsvenskt också stinker grå vardag och brist på romantik. (Fy, vilket uttryck förresten: grå vardag. Brr!) Man läser ju inte fantasy för att få mer av den varan, tvärtom ...
En invandrare påpekade en gång att vi svenskar har en del fantastiskt vackra efternamn: Lind-gren, Grön-berg, Rönn-blom, Rosen-lund, Bäck-ström ... Inte tänker vi på hur exotiskt det kan vara för en främling. Eller hur fint det kan bli i en fantasybok ihop med alla gamla soldatnamn: Stark, Trygg, Fröjd, Glad, Snygg, Modig... Och så våra ortsnamn, uppkallade efter gamla gudar: Odensåker, Torshälla, Frövi, Skövde ... Vi har ju till och med en alvstad: Alvesta! ;-) (Nåja, försöka duger.) Och så andra spejsiga ställen såsom Trollhättan, Ängelholm, Gudhem, Glimringe och Tomteboda ... :D (Låt oss förbigå höjdarställen såsom Ödeshög, Gråbo och Larv.)
Det finns ord på engelska som inte finns på svenska och vice versa. Att engelska påstås ha så många fler ord än svenska beror bland annat på att SAOL regelbundet rensar ut "inaktuella" ord medan engelska ordböcker svämmar över av ord som inte längre används.
Jag tycker inte heller att engelska har bättre klang än svenska - det beror väl på vad man säger, förresten...