Baronen satt nedsjunken i en djup fåtölj bakom ett gigantiskt, av papper överbemmanat skrivbord. Han hade sitt långa, blonda hår utsläppt att hänga fritt över axlarna, och han verkade djupt försjunken i några papper, i alla fall så vitt Kolgin kunde förstå. Brevid skrivbordet stod två vakter lutade mot ena väggen. De fingrade båda två på sina svärdsfästen.
När den gamle mannen och ynglingen visades in i rummet av pagen tittade baronen upp nästan omedelbart. Han slängde ifrån sig papprerna, som for in i väggen med en duns, och utbrast argt: "Jag vet inte vem ni tar mig för, bäste herr gyklare, men jag är inte någon naiv virrpanna att dra nytta av!"
Kolgin, som faktiskt misstänkte att baronen var just det, teg och undrade var den naiva virrpannan menade.
"Ånej! Jag vet saker! Sallad och promenader i all ära, men det största knepet... det BÄSTA knepet... för att hålla sig levande... är att hålla sina vänner nära men sina fiender ännu närmare!"
Son Colu stirrade stint på en fläck på golvet. Kolgin protesterade kraftigt: "Bäste herr baron, ers nåd, ni misstar er! Vi..."
Baronen var högröd i ansiktet när han avbröt: "Jag vet inte hur stor del av det här du har, bäste herr Clown, men att ha mage att släpa hit den där... det där naturvidriga missfostret... in i min borg... efter allt som har hänt! Hålla sina fiender nära.... Nå, ni ska allt få hålla er nära... i fängelsehålan! Vakt, för bort dem!"
Under detta förvirrande tal hade Kolgin sökt efter flyktvägar, men den enda vägen in eller ut ur rummet verkade vara genom dörren. När några vakter som gick förbi i korridoren hörde baronens order och började flytta sig in mot rummet hände dock saker snabbare än Kolgin han tänka.
Den ene vakten, en lång rödhårig man med ärr över hela ansiktet, fick dörren i ansiktet när Son Colu hårt sparkade igen och reglade den samtidigt som han genomgick sin orginella förvandling. Baronen kväkte förskräckt till vid åsynen av ynglingens förändrade utseende och dök ner bakom skrivbordet för att gömma sig. De två vakterna som hade följt med fångarna in i rummet grep efter den blonde ynglingen, som dock slank ur deras grepp och på ett komiskt sätt slog ihop vakterna skallar och sedan såg på när de föll ner medvetslösa. Kolgin gapade.
"Son Colu..." undrade han. Pojken vände sig om. Han var fortfarande i förvandlad till den blonde mannen, och denne man log nu ett vansinnes leende mot Kolgin, tog ett steg mot honom och förvandlades sedan tillbaka till den svarthårige pojken, som kippande efter andan tog tag i skrivbordet och sjönk ihop en smula. Kolgin struttade bestämt runt skrivbordet och såg strängt ner på baronen.
"Unge herr baron" inledde han kyligt. "Jag tror vi nu har vad de kallar för en "knivig situation". E ena sidan är Son Colu och jag ensamma och obeväpnade" - Son Colu plockade försiktigt upp svärden från de medvetslösa vakterna med en ovan hand - "...så gott som obeväpnade i alla fall, i en borg full med era soldater. Vilka är beväpnade, som vi alla vet. Å andra sidan..." och här gjorde gamlingen en konstfärdig paus, "så är NI ensam i ett reglat rum tillsammans med mig och min tystlåtne kompanjon här, och allt ni har på er sida är två obeväpnade, medvetslösa vakter. Så ni kanske ska visa oss den hemliga vägen ut härifrån, så kan vi alla bara fortsätta med våra liv och glömma bort att det här någonsin hände, va?"
Son Colu hackade försiktigt med det ena svärdet på skrivbordet. Han fick loss en rätt stor flisa.
Baronen reste sig sakta upp.
"Nåväl..." sade han långsamt, kom fram från bakom skrivbordet, gick fram till Son Colu och såg ut att vara på väg att säga något... innan han rykte till sig svärdet från pojken, snabbt hakade sig igenom regeln, drog upp dörren, sparkade undan Kolgin och rusade ut i korridoren.
"Vakter!" gastade den bjärt klädda baronen segervisst. "För dem till ett ställe där inte ens en allsång eller en lång skogspromenad kan göra dem lyckliga igen! Någonsin! Ahahahah!"