kapitel 39 (Eowyn)
Baronen satt nedsjunken i en djup fåtölj bakom ett gigantiskt, av papper överbemmanat skrivbord. Han hade sitt långa, blonda hår utsläppt att hänga fritt över axlarna, och han verkade djupt försjunken i några papper, i alla fall så vitt Kolgin kunde förstå. Brevid skrivbordet stod två vakter lutade mot ena väggen. De fingrade båda två på sina svärdsfästen.
När den gamle mannen och ynglingen visades in i rummet av pagen tittade baronen upp nästan omedelbart. Han slängde ifrån sig papprerna, som for in i väggen med en duns, och utbrast argt: "Jag vet inte vem ni tar mig för, bäste herr gyklare, men jag är inte någon naiv virrpanna att dra nytta av!"
Kolgin, som faktiskt misstänkte att baronen var just det, teg och undrade var den naiva virrpannan menade.
"Ånej! Jag vet saker! Sallad och promenader i all ära, men det största knepet... det BÄSTA knepet... för att hålla sig levande... är att hålla sina vänner nära men sina fiender ännu närmare!"
Son Colu stirrade stint på en fläck på golvet. Kolgin protesterade kraftigt: "Bäste herr baron, ers nåd, ni misstar er! Vi..."
Baronen var högröd i ansiktet när han avbröt: "Jag vet inte hur stor del av det här du har, bäste herr Clown, men att ha mage att släpa hit den där... det där naturvidriga missfostret... in i min borg... efter allt som har hänt! Hålla sina fiender nära.... Nå, ni ska allt få hålla er nära... i fängelsehålan! Vakt, för bort dem!"
Under detta förvirrande tal hade Kolgin sökt efter flyktvägar, men den enda vägen in eller ut ur rummet verkade vara genom dörren. När några vakter som gick förbi i korridoren hörde baronens order och började flytta sig in mot rummet hände dock saker snabbare än Kolgin han tänka.
Den ene vakten, en lång rödhårig man med ärr över hela ansiktet, fick dörren i ansiktet när Son Colu hårt sparkade igen och reglade den samtidigt som han genomgick sin orginella förvandling. Baronen kväkte förskräckt till vid åsynen av ynglingens förändrade utseende och dök ner bakom skrivbordet för att gömma sig. De två vakterna som hade följt med fångarna in i rummet grep efter den blonde ynglingen, som dock slank ur deras grepp och på ett komiskt sätt slog ihop vakterna skallar och sedan såg på när de föll ner medvetslösa. Kolgin gapade.
"Son Colu..." undrade han. Pojken vände sig om. Han var fortfarande i förvandlad till den blonde mannen, och denne man log nu ett vansinnes leende mot Kolgin, tog ett steg mot honom och förvandlades sedan tillbaka till den svarthårige pojken, som kippande efter andan tog tag i skrivbordet och sjönk ihop en smula. Kolgin struttade bestämt runt skrivbordet och såg strängt ner på baronen.
"Unge herr baron" inledde han kyligt. "Jag tror vi nu har vad de kallar för en "knivig situation". E ena sidan är Son Colu och jag ensamma och obeväpnade" - Son Colu plockade försiktigt upp svärden från de medvetslösa vakterna med en ovan hand - "...så gott som obeväpnade i alla fall, i en borg full med era soldater. Vilka är beväpnade, som vi alla vet. Å andra sidan..." och här gjorde gamlingen en konstfärdig paus, "så är NI ensam i ett reglat rum tillsammans med mig och min tystlåtne kompanjon här, och allt ni har på er sida är två obeväpnade, medvetslösa vakter. Så ni kanske ska visa oss den hemliga vägen ut härifrån, så kan vi alla bara fortsätta med våra liv och glömma bort att det här någonsin hände, va?"
Son Colu hackade försiktigt med det ena svärdet på skrivbordet. Han fick loss en rätt stor flisa.
Baronen reste sig sakta upp.
"Nåväl..." sade han långsamt, kom fram från bakom skrivbordet, gick fram till Son Colu och såg ut att vara på väg att säga något... innan han rykte till sig svärdet från pojken, snabbt hakade sig igenom regeln, drog upp dörren, sparkade undan Kolgin och rusade ut i korridoren.
"Vakter!" gastade den bjärt klädda baronen segervisst. "För dem till ett ställe där inte ens en allsång eller en lång skogspromenad kan göra dem lyckliga igen! Någonsin! Ahahahah!"
Kapitel 40 (Demandred)
Son Colu såg hur vakterna rusade in med dragna vapen, han kände sig rädd, men ändå chockad över vad som hänt. En av vakterna som hade en stor röd fjäder på sig hjälm och var nog en kapten eller löjtnant eller liknande sade "ni två, följ med här och håller er lugna, minsta tecken av flykt så blir ni dödade" och pekade med sitt svärd mot dörren.
Han kände sig rädd men inte lika rädd som innan, så han gick och teg bredvid Kolgin som såg ut att vilja ta sig loss. Vakterna förde dem genom korridoren tills de kom till en smal spiral trappa som ledde dem neråt tills de kom till en lång dåligt upplyst korridor.
"Säg adjö till dagens ljus, ni kommer aldrig mer se det igen för nu ska ni få smaka på denna borgs 'gamla' sätt att få fångar att inte rymma", sa Löjtnanten som Colu bestämt sig för att han var.
"V... vad tänker ni gö... göra med oss?" pep han fram.
"Vi ska göra så ni aldrig kommer att se dagens ljus igen, trots att det inte kommer att vara nödvändigt med den cellen ni ska få" sade löjtnanten och flinade.
"Era ociviliserade svin" utbrast Kolgin, "så ni ska både plocka ut våra ögon och låsa in oss i en cell utan fönster, GUD va snällt".
Det här blev för mycket för Colu och rädslan blev så stark att han inte kunde gå framåt längre.
"Vad är det med dig!" Utropade soldaten bakom honom.
Han kunde inte svara på grund av rädslan, och han hörde någonting dras uppåt i luften som om soldaten måttade för ett hugg, så Colus ner tryckta fruktan kom upp i form av en hickning.
Han kände hur någonting höll på att förändras inom honom, han kände hur rädslan höll på att bytas ut mot vrede, han kände hur han ville göra sig fri och snacka förstånd i den där baronen. Samtidigt som han kände allt det andra så hörde han en duns och kände något mot sin rygg. Han vände sig om och såg där hur soldaten drämt ett svärdshjalt mot hans rygg, Colu tog tag i handen som höll i svärdet och tryckte och kände ben som krossades, han släppte handen och tog tag i svärdet och höll upp det i ljuset från en fackla så han såg det bättre. Hans morbror hade visat honom några knep om hur man kunde se hur välsmitt ett vapen var, och Colu såg att det var ett mycket fint svärd, för fint för en vanlig soldat att ha råd med. men vad spelade det för roll nu, han tog hjaltet i en hand och bladet i sin andra, satte ett knä över bladet och bände uppåt så att svärdet knäcktes.
Han släppte bitarna och kolade upp på den chockade skaran, innan han tog ett snabbt steg mot löjtnanten tog ett strypgrepp på honom och höll honom i luften.
"Nu så ska ni soldater snällt och vänligt föra oss två tillbaka till 'herr Baron jag tror jag är något' där uppe innan jag är värre mot er än vad jag var mot soldaten som ligger och kvider på golvet där" sade han.
Soldaterna såg chockade ut men de vände håll och började gå tillbaka längs gången och in i trappan, Colu gick själv sist fortfarande med ett bra grepp runt löjtnanten.
När soldaterna började gå in i Baronens rum så reste han sig upp och utbrast, "vad ska dethär betyda!" men när han skulle fortsätta så kom Colu med Kolgin på släptåg in.
Colu släppte strypgreppet på löjtnanten och uppriktigt sagt kastade in honom i korridorens vägg.
"Ni andra UT om ni inte vill få hjälp!" Sa han, "och nu ska du förklara för mig vad som ger dig makt att slänga personer som inte gjort något annat än försvarat sig i fängelse och gröpa ut deras ögon som om vi inte vore människor. Och du ska också ta och ge oss hästar, färdkost och annat som vi kanske behöver, annars så kommer jag lära DIG en läxa som DU aldrig kommer att glömma!"
Baron Felhand såg helt chockad ut där han stod. Han öppnade munnen som för att säga någon om och om igen, och när han väl tog till orda så var det med stark stämma.
"HUR vågar ni klampa in i MITT! Arbetsrum i MIN!! Borg och bara ställa er och skälla ut MIG!!! Utan några vettiga grunder!"
Samtidigt som han sade det så drog han ett svärd som han hade fäst i sitt bälte nu och högg mot Colu som undvek hugget utan problem. Baronen måttade ett nytt hugg som Colu mötte upp istället för flydde från. Han stod och kollade ner i Felhands ögon och såg då rädslan börja ta överhanden av baronen, han tog lätt och drog svärdet ur handen på baronen, kollade på det och sade.
"En av era soldater hade ett mycket fint svärd, nästan ett mästerverk, men själv så håller ni er till något som jag skulle ha kallat skräp", han tog svärdet i handen och slog det i golvet och framför ögonen på Kolgin och Felhand så gick svärdet sönder.
Colu tittade upp mot baronen som bara darrade.
"Nu frågar jag er en sista gång, går ni med på mina villkor? Eller vill ni få en läxa lärd som ni borde blivigt lärd för länge sen?"
2BeContinued