Jag håller också med litegrann. Varför måste man göra saker&ting så trista när man kan göra dem snygga? Monken, att du inte tar och ritar några hus och andra prylar som ser ut som du vill ha dem? Vem vet, andra kanske också gillar dem, och då har du gjort världen en välgärning. Samt blivit rik.
Egentligen vill man ju unna alla människor att bo på ställen där det finns mycket träd och blommor och där alla hus är små söta sagohus och där alla tekniska finesser är nästan osynliga om än inte obefintliga. Fast man kan ju göra tankeexperimentet att man faktiskt bor i en sådan där fin fantasyvärld. Hur länge är det en idyll innan man har solkat ner den med sina vardagsfuttigheter? Det skulle väl se ut om fantasyhjältinnorna började banta istället för att rädda världen. Eller om hela gänget bara satt och tittade på magiska dokusåpor i sina palantirer :P Nja, det är nog så att de flesta felen med denna värld finns inuti folk. Omgivningen speglar oss själva. Är det fult, så är det för att någon har gjort det fult.
Tycker man att världen är trist ska man börja med att gömma sin fula TV i ett snyggt skåp och låta den stanna där. En välfylld bokhylla är hemskt mycket trevligare att titta på och väsnas mindre.
Man måste få tid att höra sina egna tankar också, så att man kan tänka ut lämpliga sätt att förbättra världen. Människan påstås tänka bäst och vara lugnast när hon får titta på - trädkronor. Gröna, lummiga trädkronor.
Hur många av oss har inte suttit och glott slött på några träd genom våra fyrkantiga fönster när livet har känts väldigt trist ...? Det är kanske något man gör rent instinktivt. Apan vill inte sitta i bur.
Synd då bara att träden i närheten av institutioner, skolor, moderna kontor etc oftast brukar bestå av några förtvinade stackare med stödpinne och träbur.