Har du någon gång tittat upp mot stjärnorna en klar vårnatt? Sett hur de
gnistrar likt de vackraste diamanter i snö och månsken? Kanske har du också
drömt dig dit. Drömt om att få veta deras avlägsna hemlighet. Men?
Om det är som forskarna och vetenskapsmännen säger då? Om de bara är varma klot
av gas och eld? Vem skulle vilja besöka en sådan plats?
Så varför drömmer vi då om stjärnorna? Ser dem som något avlägset mystiskt och
inte ett gigantiskt brinnande klot. Vill du veta svaret? För jag har det... Det
står skrivet i De Tolv Månarnas bok. Den bok som vart förlorad ända sedan
Nattens fall.
Fram tills nu?
Stjärnorna är nattens barn, ättlingar till månen. För mycket länge sedan var de
älvor. Månskensälvor. De vackraste av varelser, de mest godhjärtat skimrande små
liv du kan tänka dig. Födda av natten och månen, lika levande som du och jag.
Tänk dig en av de klassiska sagoälvorna, men hundra gånger vackrare och spädare.
Med silverskimrande hår och vingar, slöjor av spindelväv och stjärnor i blicken.
Tänk dig det, och placera en sådan underbar varelse i en fridfull glänta, där
månen sprider sitt kyligt silverne sken över skogen och får vingar och
spindelväv att skimra. Då har du Siqueneli, den sista månskensälvan som
fortfarande existerar i sin ursprungliga form?
Hon dansar ensam i Månskensdalen. Svävar lätt som luft över det daggvåta gräset.
Det är en sorgsen dans. Det mest sorgesamma du över huvud taget kan tänka dig.
För vad är värre än att vara helt ensam? Utan hopp om att få återse varken
vänner eller familj?
Ibland stannar hon upp och vänder sin ljusa blick mot natthimlen. Hon betraktar
stilla månens trygga rundning. Silvervingarna klipper långsamt, som om hon ville
bege sig dit, men vet att det är en omöjlig dröm.
Sedan vänder hon blicken mot de tusentals stjärnorna och tårar trillar ner för
kinderna. För var silverskimrande droppe som faller ner i gräset, växer en
liten, vit blomma upp. Sorgeblommor, som har spridits över hela gläntan? Hon
gråter när hon ser upp mot sina fallna syskon. Alla de fantastiska älvor som
föll för Solens lockelse, gav upp allt det månskensälvor står för, för falsk
lycka. Månarna kunde inte låta detta ske. De lät de vilseledda älvorna flyga
allt för högt i sin enfald. Så högt att de fastnade, för att aldrig mer kunna
återvända till Månskensgläntan?
Så hon är ensam, och förblir så i evigheter. Men hon slutar aldrig att hoppas.
En månskensälva utan hopp är en dödsdömd varelse. Inte mer värd än sina falska
syskon. Månskensälvor är på sätt och vis hoppet personifierat?
Hon drömmer om att en dag få dansa, hand i hand med någon av sin egen sort. Och
månen lovar tyst att det någon gång ska bli så. Hon vill belöna sin dotter för
all den smärta lojaliteten tvingat henne till. All den hopplös ensamheten
sprider i själen.
Och Siqueneli tror henne. Hon väntar tålmodigt i gläntan. Dansar varje natt
bland de vita sorgeblommorna. Sköter om den tysta skogen, vakar över natten
skönhet.
Solens varelser gör sitt bästa för att tränga in på den underbara platsen, men
månen låter dem inte lyckas igen. En gång var nog. En gång var den första och
den sista och den mest fördärvande händelse som över huvud taget kunnat ske.
Förlöjligade allt vad skönhet och lycka står för. På den enda gången
förvandlades månens barn till blinda slavar. Tjänare under Solens falska löften.
För detta sörjer den sista älvan. Men hon anklagar inte Solen för något. Han och
hans dryader kan inte hjälpa sina felaktiga tankar. De inser inte att förstående
och vackra ting måste finnas för att människor ska bli lyckliga. Inte bara
tillfälligt, som av Solens uppsluppna fester och upptåg.
Nej, en månskensälva tror ingen om något ont.
För vad är det vi kallar ondska egentligen, annat än annorlunda idéer och
tankar? Olika perspektiv på saker och ting?
Och därför gråter månskensälvan över sina likar, som inte förstod att det var
fel. Dansar stilla i väntan på något, som kanske ska komma?
Månen skiner över gläntan,
skogen tyst i nattens väntan.
Ett silverskimmer mellan bladen
när natten övertagit dagen.
Lätta steg, små silvervingar,
ljus i nattens mörker bringar.
Månen lyser, stor och vit,
endast ljuset hittar hit.
Älvan dansar, ack så späd
in och ut bland skogens träd.
Spindelväv, små silvervingar,
skönhet under månen bringar.
Hon dansar där i månens sken,
späd och silverne, med hy så len,
hoppar, svävar, dansar kring
ensam ut i gläntans ring.
Skönhet med små silvervingar,
lugn i skogens hjärta bringar.
En människa skrev den versen. Hon förstod inte hur eller varför den plötsligt
dök upp i huvudet, då hon annars inte var särskilt duktig på poesi. Men den är
ett utmärkt bevis på att älvorna fortfarande sprider skönhet och lycka i
världen. Och sant är det som står. Antagligen mer än författaren någonsin anar,
eller kommer att få uppleva.
Stjärnor är ouppnåeliga, men skänker ändå spänning och trygghet i människornas
liv. För de finns alltid där. Brinner i oändlig tid och kommer alltid att göra.
Precis som allt det månskensälvorna står för. Lycka, skönhet, trygghet och
omtanke.
Ibland ger sig Siqueneli ut ur gläntan. Beger sig ut i världen för att försöka
få människor att inse vikten av att bry sig. Förstå den äkta lyckans vackra
ljus.
Genom att bara låta sig bli sedd, lättar hon på många människors sinne. En del
tar hon till och med kontakt med, och de lyckligt utvalda får en upplevelse för
livet. Att få en älvas mjuka läppar tryckta mot sin panna i en kyss, lika lätt
som en bris i vårnatten, det sätter sig djupt i själen.
Kanske kan hon lära människorna att älska istället för att för att hata. Bry sig
om och uppskatta de nöjen och små vackra stunder livet faktiskt bjuder på.
Hon kan ge hoppet till dödsdömda åter. Hon hjälper de förtvivlade och tröstar de
gråtande.
Vad vore världen utan stjärnor och måne? Vad vore världen utan lycka och
skönhet? Vad vore den utan omtanke? Vad vore världen utan månskensälvorna?
En fruktansvärd plats?
Även denna profetia står tydligt nertecknad i De Tolv Månarnas bok. Skulle
älvorna försvinna från gläntan och dalen, skulle Solens dryader vara fria att ta
över. De skulle vilseleda, locka med falska löften om evig lycka och rikedom.
Den enda lycka soldryaderna kan ge, är tillfälliga rus i form av fester,
kroppslig njutning och självbelåtenhet. När det sedan är över skyller
människorna på varandra. De inser inte att de faktiskt inte har någon annan än
sig själv att ge skulden för att de lät sig lockas med.
Det är tack vare Siqueneli detta inte har inträffat. En älvas kraft är långt
starkare är hon ser ut för. Med hjälp av Månen håller hon Månskensdalen fri från
soldryader och giriga människor.
För vi behöver en plats att drömma oss bort till. En plats så fridfull och
sorgset vacker att inga problem kan existera. En plats där den sista
månskensälvan dansar ensam?
Och kanske en dag, när hon ligger på botten av källan i skogen och ser upp mot
månen som böljar i takt med de glittrande vågorna, då kanske ljudet av steg
uppfattas av hennes känsliga hörsel. Hon skyndar sig upp ur vattnet, vars
droppar skimrar likt diamanter i vingar, hår och spindelväv, dansar genom skogen
och ut i gläntan. Där möts hon av en ung man?
Till en början blir hon bestört, nästan rädd för att någon lyckats ta sig in i
Månskensdalen, där hon varit den enda levande varelsen i årtusenden.
Men så ser hon, att hans leende och blick talar om att han förtjänat att hitta
den plats han så länge sökt. Ingen girighet fördunklar klarheten han utstrålar,
glädjen över att ha funnit sitt livs högsta önskan.
Hon tar sig långsamt närmare, klipper med vingarna, beredd på allt. Men han rör
sig inte? Står bara stilla och inväntar den skimrande, fantastiska varelsen han
så länge drömt om.
Så älvan rör vid honom? Möter den ärliga blicken, länge och forskande. Och när
hon ser att det faktiskt inte finns någon anledning till oro, sprider sig ett
ömsint leende över de mjuka läpparna.
Hon tar med sig honom in i skogen, visar honom hela den underbara dalen. Dansar
fram mellan trädstammarna, tar honom i famnen och flyger högt upp över kronorna,
för att han ska få se härligheten och den silverne skönheten. Hela gläntan, i
månens klara sken.
Till slut dansar de? Men det måste ske på hans vis? Hon svävar, hans springer.
Det är en omaka dans. Lycklig. Vacker på sitt vis, men ändå fel?
Älvan stannar upp, stryker sin nyvunna vän över kinden och placerar en öm kyss
mot hans läppar. Sedan vänder hon sig upp mot månen, svävar nästan omedvetet en
bit över marken, medan hon ber sin moder att välsigna honom. Låta honom få bli
en av dem, eftersom inget ont kan skymtas i hans själ.
Och när hon vänder sig om, står där en lika skimrande varelse som hon själv. Med
vingar och hår av silver, men blicken lika blå som förut. En människa föds till
människa och kan aldrig helt bli något annat. Stjärnglimmet i ögonen hon har,
speglas i hans, men kommer inte ännu att stråla likadant hos honom. Inte än, men
kanske? När han till slut har lärt sig vad det innebär att vara månskensälva?
Med ett porlande skratt av ren lycka, faller de i varandras armar, fortsätter
dansen på älvors vis. Svävande, skimrande, lätt och fantastiskt kärleksfullt och
lyckligt?
Sida vid sida, vingspets mot vingspets, vakar de över gläntan och dalen?