Har du någon gång tittat upp mot stjärnorna en klar vårnatt? Sett hur de gnistrar likt de vackraste diamanter i snö och månsken? Kanske har du också drömt dig dit. Drömt om att få veta deras avlägsna hemlighet. Men?
Om det är som forskarna och vetenskapsmännen säger då? Om de bara är varma klot av gas och eld? Vem skulle vilja besöka en sådan plats?
Så varför drömmer vi då om stjärnorna? Ser dem som något avlägset mystiskt och inte ett gigantiskt brinnande klot. Vill du veta svaret? För jag har det... Det står skrivet i De Tolv Månarnas bok. Den bok som varit förlorad ända sedan Nattens fall.
Fram tills nu?
Stjärnorna är nattens barn, ättlingar till månen. För mycket länge sedan var de älvor. Månskensälvor. De vackraste av varelser, de mest godhjärtat skimrande små liv du kan tänka dig. Födda av natten och månen, lika levande som du och jag. Tänk dig en av de klassiska sagoälvorna, men hundra gånger vackrare och spädare. Med silverskimrande hår och vingar, slöjor av spindelväv och stjärnor i blicken.
Tänk dig det, och placera en sådan underbar varelse i en fridfull glänta, där månen sprider sitt kyligt silverne sken över skogen och får vingar och spindelväv att skimra. Då har du Siqueneli, den sista månskensälvan som fortfarande existerar i sin ursprungliga form?
Hon dansar ensam i Månskensdalen. Svävar lätt som luft över det daggvåta gräset.
Det är en sorgsen dans. Det mest sorgesamma du över huvud taget kan tänka dig.
För vad är värre än att vara helt ensam? Utan hopp om att få återse varken vänner eller familj?
Ibland stannar hon upp och vänder sin ljusa blick mot natthimlen. Hon betraktar stilla månens trygga rundning. Silvervingarna klipper långsamt, som om hon ville bege sig dit, men vet att det är en omöjlig dröm.
Sedan vänder hon blicken mot de tusentals stjärnorna och tårar trillar ner för kinderna. För var silverskimrande droppe som faller ner i gräset, växer en liten, vit blomma upp. Sorgeblommor, som har spridits över hela gläntan? Hon gråter när hon ser upp mot sina fallna syskon. Alla de fantastiska älvor som föll för Solens lockelse, gav upp allt det månskensälvor står för, för falsk lycka. Månarna kunde inte låta detta ske. De lät de vilseledda älvorna flyga allt för högt i sin enfald. Så högt att de fastnade, för att aldrig mer kunna återvända till Månskensgläntan?
Så hon är ensam, och förblir så i evigheter. Men hon slutar aldrig att hoppas.
En månskensälva utan hopp är en dödsdömd varelse. Inte mer värd än sina falska syskon. Månskensälvor är på sätt och vis hoppet personifierat?
Hon drömmer om att en dag få dansa, hand i hand med någon av sin egen sort. Och månen lovar tyst att det någon gång ska bli så. Hon vill belöna sin dotter för all den smärta lojaliteten tvingat henne till. All den hopplös ensamheten sprider i själen. Och Siqueneli tror henne. Hon väntar tålmodigt i gläntan. Dansar varje natt bland de vita sorgeblommorna. Sköter om den tysta skogen, vakar över nattens skönhet.
Solens varelser gör sitt bästa för att tränga in på den underbara platsen, men månen låter dem inte lyckas igen. En gång var nog. En gång var den första och den sista och den mest fördärvande händelse som över huvud taget kunnat ske. Förlöjligade allt vad skönhet och lycka står för. På den enda gången förvandlades månens barn till blinda slavar. Tjänare under Solens falska löften.
För detta sörjer den sista älvan. Men hon anklagar inte Solen för något. Han och hans dryader kan inte hjälpa sina felaktiga tankar. De inser inte att förstående och vackra ting måste finnas för att människor ska bli lyckliga. Inte bara tillfälligt, som av Solens uppsluppna fester och upptåg.
Nej, en månskensälva tror ingen om något ont. För vad är det vi kallar ondska egentligen, annat än annorlunda idéer och tankar? Olika perspektiv på saker och ting?
Och därför gråter månskensälvan över sina likar, som inte förstod att det var fel. Dansar stilla i väntan på något, som kanske ska komma?
Månen skiner över gläntan,
skogen tyst i nattens väntan.
Ett silverskimmer mellan bladen
när natten övertagit dagen.
Lätta steg, små silvervingar,
ljus i nattens mörker bringar.
Månen lyser, stor och vit,
endast ljuset hittar hit.
Älvan dansar, ack så späd
in och ut bland skogens träd.
Spindelväv, små silvervingar,
skönhet under månen bringar.
Hon dansar där i månens sken,
späd och silverne, med hy så len,
hoppar, svävar, dansar kring
ensam ut i gläntans ring.
Skönhet med små silvervingar,
lugn i skogens hjärta bringar.
En människa skrev den versen. Hon förstod inte hur eller varför den plötsligt dök upp i huvudet, då hon annars inte var särskilt duktig på poesi. Men den är ett utmärkt bevis på att älvorna fortfarande sprider skönhet och lycka i världen. Och sant är det som står. Antagligen mer än författaren någonsin anar, eller kommer att få uppleva. Stjärnor är ouppnåeliga, men skänker ändå spänning och trygghet i människornas liv. För de finns alltid där. Brinner i oändlig tid och kommer alltid att göra. Precis som allt det månskensälvorna står för. Lycka, skönhet, trygghet och omtanke.
Ibland ger sig Siqueneli ut ur gläntan. Beger sig ut i världen för att försöka få människor att inse vikten av att bry sig. Förstå den äkta lyckans vackra ljus.
Genom att bara låta sig bli sedd, lättar hon på många människors sinne. En del tar hon till och med kontakt med, och de lyckligt utvalda får en upplevelse för livet. Att få en älvas mjuka läppar tryckta mot sin panna i en kyss, lika lätt som en bris i vårnatten, det sätter sig djupt i själen.
Kanske kan hon lära människorna att älska istället för att för att hata. Bry sig om och uppskatta de nöjen och små vackra stunder livet faktiskt bjuder på.
Hon kan ge hoppet till dödsdömda åter. Hon hjälper de förtvivlade och tröstar de gråtande.
Vad vore världen utan stjärnor och måne? Vad vore världen utan lycka och skönhet? Vad vore den utan omtanke?
Vad vore världen utan månskensälvorna?
En fruktansvärd plats?
Även denna profetia står tydligt nertecknad i De Tolv Månarnas bok. Skulle älvorna försvinna från gläntan och dalen, skulle Solens dryader vara fria att ta över. De skulle vilseleda, locka med falska löften om evig lycka och rikedom.
Den enda lycka soldryaderna kan ge, är tillfälliga rus i form av fester, kroppslig njutning och självbelåtenhet. När det sedan är över skyller människorna på varandra. De inser inte att de faktiskt inte har någon annan än sig själva att ge skulden för att de lät sig lockas med.
Det är tack vare Siqueneli detta inte har inträffat. En älvas kraft är långt starkare än hon ser ut för. Med hjälp av Månen håller hon Månskensdalen fri från soldryader och giriga människor.
För vi behöver en plats att drömma oss bort till. En plats så fridfull och sorgset vacker att inga problem kan existera. En plats där den sista månskensälvan dansar ensam?
Och kanske en dag, när hon ligger på botten av källan i skogen och ser upp mot månen som böljar i takt med de glittrande vågorna, då kanske ljudet av steg uppfattas av hennes känsliga hörsel. Hon skyndar sig upp ur vattnet, vars droppar skimrar likt diamanter i vingar, hår och spindelväv, dansar genom skogen och ut i gläntan. Där möts hon av en ung man? Till en början blir hon bestört, nästan rädd för att någon lyckats ta sig in i Månskensdalen, där hon varit den enda levande varelsen i årtusenden.
Men så ser hon, att hans leende och blick talar om att han förtjänat att hitta den plats han så länge sökt. Ingen girighet fördunklar klarheten han utstrålar, glädjen över att ha funnit sitt livs högsta önskan.
Hon tar sig långsamt närmare, klipper med vingarna, beredd på allt. Men han rör sig inte? Står bara stilla och inväntar den skimrande, fantastiska varelsen han så länge drömt om.
Så älvan rör vid honom? Möter den ärliga blicken, länge och forskande. Och när hon ser att det faktiskt inte finns någon anledning till oro, sprider sig ett ömsint leende över de mjuka läpparna.
Hon tar med sig honom in i skogen, visar honom hela den underbara dalen. Dansar fram mellan trädstammarna, tar honom i famnen och flyger högt upp över kronorna, för att han ska få se härligheten och den silverne skönheten. Hela gläntan, i månens klara sken. Till slut dansar de? Men det måste ske på hans vis? Hon svävar, hans springer.
Det är en omaka dans. Lycklig. Vacker på sitt vis, men ändå fel?
Älvan stannar upp, stryker sin nyvunna vän över kinden och placerar en öm kyss mot hans läppar. Sedan vänder hon sig upp mot månen, svävar nästan omedvetet en bit över marken, medan hon ber sin moder att välsigna honom. Låta honom få bli en av dem, eftersom inget ont kan skymtas i hans själ.
Och när hon vänder sig om, står där en lika skimrande varelse som hon själv. Med vingar och hår av silver, men blicken lika blå som förut. En människa föds till människa och kan aldrig helt bli något annat. Stjärnglimmet i ögonen hon har, speglas i hans, men kommer inte ännu att stråla likadant hos honom. Inte än, men kanske? När han till slut har lärt sig vad det innebär att vara månskensälva?
Med ett porlande skratt av ren lycka, faller de i varandras armar, fortsätter dansen på älvors vis. Svävande, skimrande, lätt och fantastiskt kärleksfullt och lyckligt?
Sida vid sida, vingspets mot vingspets, vakar de över gläntan och dalen?