Vill man läsa en historia som slutar i allmänt elände kan man väl testa någon valfri deckare av Sjöwall-Wahlöö ... tror jag i alla fall. Ett tag skrevs det många svenska deckare som alltid slutade med "regeringen lägger locket på" och annat deprimerande. Det var väl inte meningen att man skulle bli glad heller, snarare förbannad.
Eller också kan man läsa "Ringaren i Notre-Dame" som är så sorglig, så sorglig så att man inte vet vart man ska ta vägen. Det är bara historiens dumming som klarar sig, typ.
Om elakingen verkar endimensionell och onyanserad så beror det väl ofta på att han (hon??) ska matchas mot en endimensionell och onyanserad hjälte. Man kan inte ha en platt hjälte och en komplex skurk.
Men visst finns det "elaka" typer med lite dimensioner även i fantasy! Titta på oss svenska författare ... :P Titta på Hobb! Titta på Snape och ... öh, ja, Gollum.
Och jag som såg "Ivanhoe" x antal gånger när den sändes varje nyårshelg, och blev lite tårögd varje gång den skurkaktige Sam Neill offrade livet för Olivia Hussey. Så bra!
Inom triviallitteraturen finns en slags konstig uppfattning om att läsaren inte kan "identifiera sig" med hjälten om denne inte är supersympatisk. Och med en sådan hjälte måste skurken som sagt vara super åt andra hållet och det blir bä&blä. Det är därför det kallas triviallitteratur. Men det är väl bara att hoppas att inte hela fantasygenren befinner sig i det facket för i så fall finns det inte mycket kvar att uppleva.
Själv byter jag hela tiden plats på hjältar och ondingar så jag vet inte ens själv vem som är vem.
/Christina - fan av Räven i "Klas Klättermus", Pentti Varg och Long John Silver.