Angående tv-spel och anime så älskar jag ju ondingarna i dessa, det var ju mest på grund av dem som jag alls började tänka på allt det här. Fast jag hävdar bestämt att Kuja är bättre än Sephiroth. :P
Nej, det är väl inte nödvändigt att definiera någonting egentligen, men många serier - böcker, anime, eller vad som helst - är ju ändå uppbyggda på så sätt att det finns en bestämd onding. Och om man då finner sig mest förtjust i den personen, är det väl ändå enklare att säga att man tycker om seriens onding, än att själv utnämna honom till hjälte så att ingen annan vet vem man talar om?
Och visst är Lestat bra, det är han verkligen. Men jag tycker ändå inte att det är samma sak, han känns inte som en onding på det viset... Antagligen är det för att han är huvudpersonen, mina misstankar om att en huvudperson aldrig riktigt kan kännas som en onding är nog befogade. För i och med att den onda är huvudpersonen förlorar man ju den här härliga kicken då den onda dyker upp: som när Draco Malfoy äntrar scenen (eller kapitlet?) i Harry Potter. Honom tycker jag också löjligt bra om. Mwahaha. :P
Och Vampyrkrönikan... givetvis skulle jag fastna för Nicholas de Lenfent. *gråter*
Men det är nog lätt att bli fäst vid personer som inte är med hela tiden (ofta ondingar) eftersom det då känns så speciellt när de äntligen är med litet. Och då behöver de inte ens vara så märkvärdigt onda, se bara på Zelgadis i The Slayers, som till och med slöt upp med hjältarna senare...
Det roliga är bara att sitta och vänta på att de ska dyka upp, och glädjen när de efter all väntan gör det.
Allt har väl att göra med vilken sorts personlighet man föredrar, och vilka egenskaper man finner tilltalande. I mitt fall (med min smak?)brukar ondingarna ha långt fler av de egenskaper jag roas av än hjältarna, så då blir det ju naturligt att favorisera dem.
Man brukar ju tycka om dem man kan personifiera sig med, så anta att jag har mer gemensamt med dem, helt enkelt. :P
*tänkte nämna några bra ondingar och antihjältar, men kommer på alldeles för många*
Åh.