Att uppsöka ensamhet för att man vill umgås med sig själv en stund, är trevligt. Man måste ju få tid att tänka färdigt också någon gång ibland. Jag som skriver kan intyga att jag inte kan åstadkomma något alls så länge jag har folk surrande omkring mig.
Att mista någon man älskar är inte bara ensamhet, det är en hel krater inombords och det gör ont. Man tycker att man utsätts för ett straff fast man är oskyldig och det skapar bitterhet. Att "glömma" är förstås omöjligt - ju mer man försöker, desto svårare blir det - men till slut lär man sig att leva med ärret. Man kanske rentav börjar bli lite stolt över det, eftersom det gett en lite mer visdom.
Men man bör akta sig för att börja gilla sin bitterhet. Det kan faktiskt bli så att man gör det, att man liksom vältrar sig i plågan bara för att den liksom, ja, fyller ut kratern. Som en trist, men ändå befintlig kompis. Jag vet hur det är. Det finns en del gamla besvikelser som jag tycks älska att älta om och om igen, fast jag vet att det är dumt. Det är kanske det som är det största problemet med att förlåta och gå vidare? Då tappar man ju sin "kompis", en bit av sin identitet, om man så vill. Om man förlorar även den kompisen, vad återstår då? Bara tomhet? Och att förlåta kan också ibland kännas som att ge upp sin stolthet litegrann. Jag menar, borde inte någon bli straffad ...? Och inte kan man straffa om man har glömt och förlåtit, va.
Grejen är väl att försöka inse vad man kan få istället om man kickar ut den där s k kompisen och tar itu med sitt liv sådant det är exakt just nu, inte som det var igår.
Jaha, nu återgår jag till författandet ... inspirerad ... hehe.